— I flykten? — I flykten eller på säte, det är din sak. Lura på honom dag obh natt om så behöls. Jag hefriar dig under 56 dygn trån all tjenstgöring. — NI väl, min gök, förstår du? sade voltigeuren lill örnen, liksom om luftens konung kunnat förstå honom, Sått du din mössa rätt på hufvudet, jag säger dig icke mer. Derefter började han, med jägarens minutiösa omsorgsfullhet, att ansa om silt gevär, påsatte en ny flinta, rengjorde pipan, valde bland sina tolf patroner dem hvars kulor tycktes honom bäst passa för gevärets kaliber, fyllde sin sältflaska med bränvin, tog ett komissbröd under armen och aflägsnade sig, gnolande på en militärvisa. Öfversten satte sig utanför sitt tält, följande med ögonen den på hvars skicklighat hela hans hopp hrilade, sedan, når han sorlorat honom ur sigte i en liten suruskog som betäckte bergets fot, svälvade hans blickar åter upp mot örnen, som, i det han jemt beskref dessa roffoglarne så egna kretsar, progressift hade nalkats bergets topp. Plötsligen slog han ned med blixtens snabbhet, straxt derpå uppsvingade han sig igen I med en hare i sina klor och hastade till den bergsskrefva, der han hade sitt näste. Fem minuter efteråt syntes han igen och flög och satte sig på en spetsig klippa. Knappt hade han hopvikit vingarne, förrän ett skott small. Örnen föll. Tio minuter derefter utkom Andrå ur småskogen med sitt byte. — Se här är kalkontuppen, sade han och