Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1844, sida 2

bekade med sin hand, och ban såg verkligen två af sina kamrater som vinkade på honom. — Här är jag, sade Antonio; och han skyndade ned till dem utan att förlora en minut. Alla tre framskredo då under tystnad mot! en del af klippan som var så brant och hög, att öfversten icke anselt det mödan värdt alt der utsätta utsätta poster och skyltvakter. Änkomne till kanten af detta brådjup, hvilket Antonio betraktade med en bergsbos lugn, gick en af kamraterna nägra steg asfsides, letade i en ekbuske, framdros derur en säck och elt rep, och gick tillbaka till Antonio, på hvilken han fästade säcken om halsen och repet under armarne. — Illvad fan villen ni göra? frågade denne som denna ceremoni började att oroa. En af karlarne lade sig på buken så att han endast nedsänkte hufvudet i brådjupet. — Gör som jag, sade han då till Antonio. Antonio lydde och placerade sig vid sidan af sin kamrat. — Ser du det trädet? sade han i det han pekade på en fur som vexte i klippspringorna, 20 fot inunder dem och 4000 fot öfver dalbotten. — Ja, svarade Antonio. — Märker du bakom denna fur en skrefva? — Ja, svarade Antonio. — Nå väl, i denna skrefva finns ett örnnäste ; vi nedhissa dig ända till suren, deri skall du hälla dig fast med ena banden, och med den andra skall du leta i nästet, och hvad du finner skall du stoppa i säcken. — Hvad, örnungarne? sade Antonio.