Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1844, sida 1

de måste hållas i den tankan att vi icke haf va nägon. — Hvad det beträffar, capitano, sade handiten, så svarar jag dig för att de tro att nu du och de dina lefva af luften, eller att n uppäten er hvarandra inbördes. — De nöten! sade kaptenen och höjde pi axlarne. Antonio inträdde i grottan och undersökte den med sorgfällighet; han slog i vägsgarne med knytna näfvar, och dessa väggar gåfvo eli matt ljud ifrån sig, ett tydligt bevis på deras tjocklek: han stampade med foten i marken, och inget genljud förrådde tillvaron af nägre dolda djup; han upplyste ögonen mot hvalfvet och det hade ingen annan öppning än en na turlig remna hvarigenom röken uppsteg. I eldstaden glimmade ännu elden, och på en plump lillluggen trådrist låg laddstocken som tjena till stekspett vid middagens tillagning. — Hvad är det för ett hål? frågade Antonio och pekade på en fordjupning som i början undsluppit hans ännu vid mörkret ovan: blickar. — Veårt skafferi, sade kaptenen. — Utan tvifvel väl försedt? frågade Anto: nio med en tvilvelaktig min. Ah, icke illa, för öfrigt kan du sjelf se. Antonio steg upp på en sten, som tyckte: hafva blifvit lagd der såsom en slags trappa resande sig på tåspetsarne blef det honom möj ligt att sänka sina blickar i skrelvan. Ilan sicl! der se resten af lammet hvaraf en del för tärts till middagen, 2 eller 5 rapphöns oc! några kramsfåglar och trastar.