Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 januari 1844, sida 1

nung Salomons bödel. vatten hade de att dricka så mycket de ville: en kålla sprang upp på sjelfva bergsspetsen. Bröd fanns dock icke något tecken till. — Se nu hafva vi gjort ifrån oss tills i morson på samma timma, sade Kaptenen till Antonio, ty här hålla vi icke mer än en maltid om dygnet, och som du ser befinna vi oss icke sämre därföre. bet är rent allvar med hvad jag säger, drag derför åt din sgördel, så att matsmältningen må ske så långsamt som måjliet. Antonio gjorde en grimas som skulle passera för ett smilande, började derpaå spela morra med 5 af sina kamrater, hvarmed han fördref ett par timmar, efter hvars förlopp kaptenen kom och föreslog honom att göra en promenad på plataen, hvilket förslag Antonio icke var sen att säga Ja till. Jacomo lat honom nu ånyo repetera alla detaljerna af sin fångenskap och flykt; och under det Antonio upprepade den gamla utanläxan, flögo hans blickar omkring på alla håll. Plötslist fick han se ingången till en grotta. — Hvad är det? frågade han likgiltigt kaptenen. — Värt kök var kaptenens lakoniska svar. — Ah! Ah! — Vill du se det? frågade Jacomo. — Gerna, svarade Antonio med otålighet. — Vi hafva dolt det så här, fortfor kaptenen, Iför att icke Fransmännen må få se röken. Bra gjordt, sade banditen. — Ty, om de fingo se den, så skulle de väl tvifla på att vi vid den här hettan gjort upp eld för annat än att laga vår mat, och