— — e— — — — — ————— öfverste var en allt för klok karl att släppa sin fånge förrän han hade något i dess slälle. Några minuter före dager lät ban sramföra fången för att med honom se efter om Banditerna voro quar på bergstoppen. vore de der icke mer, då hade posterna blifvit il la utsatta, och följaktligen var Antonio, som åtagit sig denna förrättning, en dubbel förrädare, som förtjenade hängas 2 gånger. Ingenling var att invända: mot detta militäriska dilemma. Antonio visade sig dock för öfverster med lugnet af ett godt samvete, ty han hade varit så ärlig uti sitt förräderi, alt han var fullkomligt säker på att hans gamla kamratei icke kunnat undkomma. De första solstrålarne tindrade och betäckte bergstoppen med sitt rosenskimmer; och emedan de dälder der franska trupparne bivåkera. de ännu lågo i skuggan, skulle man sagt at denna bergstopp, liksom en gång sinais, stoc i fall låga. Småningom, och i den män som solen uppsteg, vek skuggan tillbaka, strömmar af ljus flöto utför stenkolossens sidor och kom mo och väckte örnarne i deras nästen, hvarui de hrådskande svingade sig och med några vingslag voro försvunna i skyarne; tid efter annan drogo hassvindarne förbi, medförande en doftande fuktighet, och gingo att hvinande bryta sig i de furur och korkträd, som betäck. te bergets fot. Då krökte sig fururna och korkträden behagfullt, reste sig och krökte sig igen med de susningar som bilda det språk skogarne sins emellan tala. Siutligen vaknade hela berget. lifvades och tycktes lefva: toppen en sam var stel och öde. (Forts.)