narne, som der bygga sina nåslen, icke låna oss sina vingar, så måste man icke tänka på den vägen; och, som jag sagt er, öfverallt annars . . . intet medel. Förbannade Fransoser! måtten ni brinna i evighet, I fördömda hedningar. Banditen kastade sin hatt bredvid sin bössa. — Hvad skola vi göra då? — Vi få blifva quar här: de skola icke komma och hemta oss. — Men vi skola dö af bunger. — Så framt icke Gud skickar oss manna, hvilket icke är troligt; men lika så bra är att hungra ihjäl som hänga. Maria tryckte barnet tili sitt hjerta och utstötte en suck, som liknade en snystning. Banditen slampade med soten. — Vi hafva i afton fått oss ett godt måäl, sade ban; vi hafva ännu till ett godt mål i morgon bittida: det är allt hvad vi för ögonblicket behöfva. Låtom oss derföre sofva. — Jag sosver, sade Maria. Banditen lade sig bredvid henne. Han hade rätt, Jacomo; han var förrådd, dock icke af bönderna eller herdarne, utan af Antonio, en al hans folk, hvilken, som nämdt är, blilvit fången under striden, och som köpt sig fri från repet med löftet alt lemna bandets anförare i Fransmännens händer. Det var ock han som sjelf utställt de poster, hvilka hieronomo rent hufvudet emot. Dock bade öfversten, som commenderade den lilla belägringsarmån, lålit sätta Antonio i såkert förvar; ty Antonio eller Jacomo, endera måste ovilkorligt dingla i galgen, och denne