Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1844, sida 1

relse. — Ni vet ju, sortsatte hon lilligt, hura säker jag är på foten, hvilken skarp blick jag har och huru lätt jag andas? lat mig följa er, jag ber er så mycket, — År ni rädd att jag förråder er? och när dessa män trygga sig till mig, skulle ni lvisla? Två vältaliga tårar rullade utför Marias kinder. Banditen nalkades henne. s — Nå vål! kom då; men lemna barnet der: det kunde vakna och gråta. — Gack ensam, sade Maria och lade sig åter. Banditen aslågsnade sig. Maria följde honom med ögonen så länge hon kunde se hans skugga; derpå, när han försvann bakom en klippa, utstotte hon en suck, lutade hufvudet öfver sitt barn, tillslöt ögonen som om hon sof, och allt blef åter tyst. Två timmar. derefier förmärktes ett lätt buller på ett håll motsatt det hvarpå Jacomo var bortgången. Maria öppnade åter ögonen och igenkände banditen. — Nå väl! frågade hon honom ängsligt i det hon oaktadt mörkret märkte det dystra uttrycket i hans ansigte, hur är det? — Vi mäste, svarade banditen och kastade med humör carbinen till sina fötter, vara förrådda af bönderna eller herdarna, ty det finns ingen passage utan alt der står en skyltvakt. i — Således ingen möjlighet att komma från denna klippa? 1 — Ingen. På två sidor är den som ni vet helt och hället lodrätt, och så sramt icke ör