rande. utan verksamhet och att det ligger något barbariskt i det skarpa, sjelsviska afskilå samhet ett död huru Fc lad från revolutic sigt af raseri n abstrakt m. Me sin hef melser, våld, st och de striden. det ich legitimi våsende halla si helens blott d ban, kö ket lil liahet. nära ( sjelfsv: sen si bestän häfves ingen ledes det ej i etl re dr Härig af me näml. herrs ver ( och de hålla på staten, som blott skall vara en medeltidens inrättning, hvars berättigande förutsätter en allmän råhet och barbari. I motsats hårtill betecknar. han sin ståndpunkt, säsom den praktiskt-ethiska efter Spinoza, hvars ålärjunge, han är. Han finner. hufvudvillfarelsen i menniskoslägtets tidigare hisloria deri, att hulvudvizten skall vara lagd på bestämmelsen varande, medan, efter hans mening, denna bör försvinna i verksamheten, handlingen, då den, genom alt fasthållas för sig sjelf, förstenar, tillintetgör det menskliga lifvet. Strånat taget är man också ej till, har ej något ezentligt vajande, som ännu eger rum mellan staterna, kan ingen neka. Saledes framskymta äfven här ell par ljasa sanningar utur kommunismens nati: W!Ben det år dock en stor skilnad imellan att jemna detia skarpa afskiljande, att borttaga denna moraliska kinesiska mur mellan stafserna, och alt upphäfsa dem sjelfva; och se deri liggor kommunismens osannina, att den ej tycks vilja inse denna skilnad. — I verksamheten, utan afseende på dess följder, sätter Förf. mensklichetens bestämmelse; just i verksamheten år anden, genom sig sjelf, medan den i resultatet år i sin motsats; i handlingen har menniskan gin agenlliga verkliga egendom, medan dess resultat, den bestämda produkten, blott är det materiella, själlösa äterskenel af denna egendom. Menniskans förhållande till detta kan då mott bestå deri, att hon betraktar det såsom Vikeiltiat, ej rörande henne sjelf. och, i den fortsatta verksamheten, fortfarande är utgående deröfver; derigenom att anden erkänner det för sitt verk, sin motsals — såsom Gud med verlden, — är den ej längre bunden dervid; saslhällandet af resultatet, eller den materiella produkten i och för sig sjelf, så att mennimåjl skan ännu hade en annan bestämmelse ån ilvärd verksamhetens allmänna verld, kallar Förf. det, Yi b till fix idee vordna andans varande för sig sonl sjelf, i det det näml., efter hans menina, ej den på annat sätt skall vara för sig än i arbetet, val, handlingen. — geducerar man denna inveck-tvår Jade mening till den enkla saisen, alt menniten skan bör anse den materiella ekendomen ej boli såsom mål, utan såsom medel för sin tillvaro, Mar så blir den fullkomligt saan; men borttager bry man, såsom här tycks vara Förf. mening, A deles detta medel, så blir också tillvaron omäj-Sa lig; deri ligger det salska al satsen. — Förs. han vill veta all naturbestämmelse, d. ä. bestämlesv melsen genom något utvärtes, såsom besittald ning, sörändradt till sjellbestämmelse. SåÅedes i rep att menniskan blott är genom sig sjelf i sm dac verksamhet, eller, som han också uttryckligt he säger, ej erkänner verkligheten af någon onvi nan egendom än den orediga, d. å. sjelfva verksamheten, hvars materiella återsken är den utvärtes produkten. — Man ser, till följe af vår ofvan gjorda anmärkning, huru äfven här det sanna och falska är blandadt. — Förf. kallar sin ståndpunkt ldealism, och det med allt skäl, ty dess utförande skall, för hvarje sund blick, visa sig, såsom en omöjlighet. Triarchisten torde dock ej kunna neka, att de utvärtes tingen, i många hänseenden, äro en förnödenhet för menniskan, att t. e. åla och dricka ej blott företagas för njutningens eller verksamhetens skuld, utan grunda sig på en naturnödvändighet, som ej kan omskapas till sjelsbestämmelse, Men kan menniskan således ej göra sig fullkomligt oberoende af det yltre, af naturen, så måste alltid en fast materiel grundval läggas, såsom vilkor och förutsättning för hvarje individuel tillvaro och verksamhet. Förf. söker visserligen att, så mycket som möjligt, förflygtiga denna i en viss ideel all männelighet, såsom sullkomligt intresselöst handlande, såsom absolut autonomisk sjellbesltämmelse, han protesterar beständigt mot sixeringen al bestämmelsen att vara, han fordrar idkeligen dess upplösning i handlingeus rastlösa rörelse, men en sådan verksamhet utan förutsättningen af det handlande subjektets verklighet också utom, denna verksamhet, är en 0rimlighet, och kommer ju just i motsägelse med Förfs. theori om den absoluta personligheten och förkastelsen af det abstrakt allmänna. Det är sannt, att menniskan i arbetet vår ut öfver den materiella grundvalen för sin juridiska och borgerliga sjelsståndighet, näml. besititningen, men blott för att åter vända tillbaka till hvila j den, såsom förutsättningen för all handling: varandet kan ej tänkas aflävsnadt från verk. la!