Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 2

lömskt tigande bredvid honom och hindrade honom icke. llält, Sennor: ropade jag, vic Gud och alla helgon, jag är ingen förbrytare Haf medlidande med edert barn, för Guds barm hertighets skull hör mig! men mina böner vo ro förgäfves, allt mera ursinnig trängde har inpå mig; utan vapen parerade jag hans stö far med min mantel. Jag hörde då tjenarn. rusa till på sin Herres rop, jag blef uton mig, sprang på Lazzini och fränryckte honon svärdet. Bind honom, bind honom, röt ha rasande till tjenarne, men då dessa icke våga de nalkas mig, beskyllade Lazzini dem för feg het och rusade ånyo emot mig. Jag ville hej da honom med framräckt klinga, men i sil raseri såg han icke mer, utan rände sig sjel stålet i bröstet. Mördare! mördare ! var han sista ord. Den gamle höll upp ett ögonblick, en he tår rullade utför de skäggiga kinderna. Iio är efter denna olyckliga händelse, fort for han slutligen, vaknade jag i ett kloster Rom ur mitt denna osaliga stund iråkade van sinne. När jag åter kunde tänka redigt, bik tade jag mina synder, och en enslig lefnablef mig alagd som bot. Holjd i en pilgrims drägt drog jag till Imola. På vägen dit råka de jag ihop med en vandrare, som icke känd mig, och när vi gingo förbi Laninis hus, sa de han : här blef för längre tid sedan dei rike Sennor Lauini ihjelslagen af sin mäg En vis bindrade oss att gripa mördaren, häl sade: Alltså måste spådomen gå i fullbor dan, låten honom gå. Men denne gick icke utan kastade sig besinningslös på liket af sil