lenna tid råkade republiken i ett krig med kejsaren, hvars härar ölversvämmade Italien. ba uppstod hemsjukan hos Eugenia, hon bad mig så innerligt alt föra henne hem. Mina betänkligheter mötte hon med den försäkran alt hennes faders vrede måste blidkas sedan hon blifvit min hustru. Vi falla till hans fötter, sade hon, han är i behof af tröst, vi vilja vårda honom under hans alderdom, han skall visserligen förlåta oss. a längre motstånd var mig omöjligt; med sorgliga aningar lemnade jag Venedig och landade i Livorno med beklämdt hjerta. vi uppsökte vår gamle tjenare, som nästan blef barn på nytt af glädje öfver det oförmodade ålerseendet. Af honom fingo vi veta att Lazzini befann sig i Imola, men den stackars Lucia i bernhardinerklostret. Sedan Eugenia gjort ett besök hos sin syster, hvarifran bon återkom med sörgråtna ögon, afreste vi till Imola, i hvars grannskap, såsom vi fingo veta, Lauini lefde tillbakadraget på ett landtstäde, der en ganmmal vån utgjorde hans enda umgänge. Vi astalade med hvarandra huru vi skulle bedja honom om förlåtelse och välsignelse, och, fulla al hopp, begåsvo vi oss på vägen. Hand i hand inträdde till Lawini, men mitt blod stelnade i mina ådror. när jag såg Pigalli vid hans sida. Lazzini igenkände sin dotter, som kastade sig till hans fötter oc bedjande omfattade hans knän, men han stöt. te henne hårdhjertadt från sig och fättade el svärd. Mördare! skrek han vildt och rusade på mig, äår du ändtligen kommen? Pigalli stod