Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 1

—— Ht -t Hj HH — n— — —— — vill begrasva mig inom de dystra klostermurarne? himmelen förlåter mig visst för min innerliga kärleks skull denna gerning, och kan shända förlåter oss äfven en gång min fader, när tiden mildrat hans vrede och hans hjerita åter blifvit känsligt för hans barns lycka. Rörd slöt jag Eugenia till mitt hjerta och en brinnande kyss sade henne huru lycklig hon igjorde mig. Klockan var 44, när jag med Eugenia lemnade buset. Den gamle hade anskaffat en landtlis drägt och förde oss till ett värdshus nära jhamnen. Under föregifvande att vi voro hans barn skaffade han oss plats på ett till Venedis deslineradt, redan segelsärdigt fartyg. Injeen bekymrade sig om oss, resan gick lyckligt, och välbehållna ankommo vi dit. Jag hyrde för oss en liten boning, som Eugenia inredde efter sin smak. Blott sällan vek jag från hennes sida; men snart kände jag det ömtåliga i vårt förhållande så mycket djupade, som jag icke vågade yppa det inför henne. Redan efter några så veckor saknade jag hos Eugenia hennes vanliga glådtighet, och varseblef osta i hennes hulda ögon tillbakahållna tårar, hvartill jag lätt kunde gissa orsaken. Käraste Eugenia, sade jag till henne en dag, du skänkte mig ditt hjerta, foga äfven dertill din hand, blif min maka. Stumm sjönk hon till mitt bröst. Vigingo till en munk; för 400 Zechiner till baus kloster uttalade han kyrkans välsignelse öfver oss och lugnade Eugenias sinne genom en sulistsodig aflat. Vi tillbragte 3 lyekliga år i Venedig. Vid