Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 1

Den gamle gick för att blilva vittne till ett hjertskakande uppträde. Min vän Fernando hade blifvit märdad under den förfärliga natten. Man höll just på att upptaga bans lik, när Lazzinis vagn for förbi; den bleka Lucia, höljd i sin slöja, satt bredvid fadern. Trängseln på gatan förorsakade ett uppehåll, den stackars Lucia tittade ut och sjönk sanslös tillbaka i vagnen, Afven Larzini igenkände den döde, och ropade vildt: Ua! för den skurken till galgen, han har villat mörda mig och bortrösva mitt barn. Min tjenare aktade sig att förråda sin bekantskap med Fernando och kom andiruten tillbaka att meddela mig denna underrättelse. Knappt hade han talat till slut, förrän Larzzinis vagn rullade förbi åt klostret till; Eugenia, som just råkat att inslumra, blef den icke varse. Jag funderade jemte min tjenare på hvad som var att göra. Igenkändes Fernandos lik af grannarne, så var min frihet och mitt lit i fara. Låtom oss så snart som möjligt lem na stladen, sade slutligen min tjenare, hvem vet. om icke en misstanka kan falla på er, och då är det i alla fall bättre att ni är i såkerhet. Jag fann hans råd godt och befallte honom inpacka allt till afresan. När Eugenia vaknade, meddelade jag henne mitt beslut och frågade henne i ömma ordalag om hon ägde mod och beslutsamhet nog att vara mig följaklig på min flykt Aldrig öfvergilver jag dig, min Franzesko, sade hon, sjunkande till mitt bröst. Stöter icke sadershjertat mig ifrån sig, när del