Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1843, sida 1

när hon igenkände mig. Sennor! värde Sennor ! hviskade hon sagla, är det ni? Huru är jag kommen hit? jag betäckte hennes hand med kyssar, af förtjusning kunde jag knappt tala, mitt hjerta skälfde af alla kärlekens fröjder. Hou betraktade mig med vänliga blickar i det hon sade: Icke sannt, Sennor, ni skall rädda mig? ni för mig till min far, till min syster? Hvad skulle jag svara? lugna er, sade jag, er sar besinner sig vål, Fernando år hos honom. År Fernando, frågade hon glad, i Livorno? Jag bejakade det. I detta ögonblick intrådde min gamle tjenare. Han studsade vid Eugenias anblick och ville aflägsna sig, men jag bad honom stanna och berättade honom hvad som passerat. Förskräckt slog han händerna tillsammans och utropade: hvilken gräslig olycka! jag sprang efter er utan att stänga huset. Förgåsves sökte jag er bland mängden, 3 hus äro nedbrända och hela staden i uppror. Patruller genomströfva gatorna, blott med svårighet har jag undgått dem. De söka mordbrännare och röfvare. kugenias milda sinne dukade under för det smärtsamma intryck den gamles berättelse utofvat på henne: utan sans nedsjönk hon. Min jemmer och min klagan voro gränslösa; först mot morgonen uppvaknade Eugenia ur sin vanmakt, men var ännu för svag att kunna stiga upp. Med matt röst frågade hon efter de sinas öde; för att lugna henne, sade jag till min tjenare: gack ut, och skaffa dig att af veta af grannarne hur det står till, men var försigtig.