Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1843, sida 2

vart dvallika tillstånd af dosfva klämtningar oci vilda rop. llasligt öppnade vi ett fönster för alt se hvad som var å färde, då svarta moln af rök uppsteg för våra blickar. Älden är löst ropade min inrusande tje nare och straxt ilade vi ut i staden. En böljande menniskomassa trängdes omkring en stor byggnad, ur hvars fönster de sörhärjande låäsorna redan slogo ut. Jesus MariaÄ ropade i detta ögoublick helt nära intill oss en åldrig man: det var Iarrini. Bredvid honom stod en munk, som oupphörligt skrek: rädda? rädda! 4000 zechiner åt räddaren ! Jag trängde mig genom folkhopen och sökte efter ingången till huset; bakom mig framstörlade Fernando, som, seende ingen råddning möjlig, jemrande ropade: Lucia! Lucia!Då instörtade, brakande det elödande hjelklagret, och elden sattade i en annan byggnad. (Fortsätles). — — —— — håfven henediet XIV ville en dag strassa den brelat, som hade uppsigten öfver renhällningen ww Roms gator, för hans försumlighet i denna befattning. Hans Ilelighet begaf sig derföre ill en af de smulsigaste och trängaste gatorhe i denna hufvudstad. Han visste att Carlinalen skulle sara denna eala och väntade onom der. Den tidens bruk fordrade att Han sleg ur vagnen för Hans Helighet och 2 knä emottog dess välsignelse. alven lät Prelaten ligga en half timma sålunda och änta.