Ofta iänkte jag vid hans sida på Eugenia. voro vi icke tva likstänida själar? älskade icke han lika innerligt Lucia, som ine kugenia och dock maste jag kalla mig en dåre, emedan ännu icke eft enda ord om kärlek s41 mig eatt öfver Eugenias läppar. Nen milt hjerla såslade sig vid den skymt af hopp, som ar en framtid matt fladdrade mig till mötes. Pernando, så hette min vän, hade redan hos mig bott 2 manader, hvarunder mangen framtidsplan al oss blivit ultänkt och åter sörkastad, när min tienare en gan: vid sin återkomst ur staden meddelade oss dena underrättelsen, alt en förnåm beorre anhommit från Bologna med två beslojade Junesruer, som skulle äsa en beundransvärd skönhet, och af hvilka den ena sades skulle blifva var tilljkommande granne. Han pekade härvid på klostret och nämde namnet Lazzini. Vi bilvade af särskråckelse vid denna underrättelse. lLucia! Lun eia? ropade min vän: Engenia! kugenia! snystade jag under heta tärar. Den gamle såg på oss med förundran. Ivad selas er. värde Sennor? frågade han oroligt, är det min underrättelse, som sororsakar denna lörskräckelse? Jag vinkade åt honom alt lemna oss. Skakande hufvudet sick han ut och öfverlemnade oss at vår smärta. Ingen af oss talade, blott djupa suckar frampressades ur det beklämda hjjerlat. Värt tillstind var nästan förtvillans, ur stånd att uppgöra nagon plan till Lucias och Eugenias räddning, tänkte vi oss den stunden de skulle taga slöjan vara den sista för bss på jorden. Plötsligt uppskrämdes vi ur