Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1843, sida 1

ja oss mer. Under tårar tog han afsked af mig. Sedan återsag jag honom aldrig. Hemkommande Pilgrimer bragte mig underrättelse om hans död, som öfverraskade honom eit par dagar efter hans ankomst lill Toretio. benna olycka ejorde mig en tid bortåt så nedslagen och svärmodig, att jag, för alt så mycket som möjligt vara aslägsnåd från verldsbullret, hyrde mig på andra sidan staden en aflägsen boning, hvartill hörde en liten nätt och trellig trädgard. Midt emot lag ett Bernhardinerkloster, som jag nästan dasligen besökte. Här tillbragte jag ett helt år och afvaktade forgäfves svar på bref jag skrifvit till Tysk land. mgen tycktes bekymra sis om mig, och utom en vemodig bugkomst af Eugenia, hade jag inga tankar mer för verlden. Min sladighet, min munterhet var borta, och blott mina blommor förskaffade mig ännu någon glädje i min enslighet. Mitt indragna lefnadssätt gjorde att jag nästan alls iche bemärktes af grannarne, och de få, som kände mig, höllo mig för en ung konstträdsärdsmästare och bekymrade sig icke vidare om mitt görande och latande. I Negrottos ställe tog jag en gammal man till min tjenare, som snart blef mig mycket tillgilven och äfven erhöll milt foulla förtroende. När jag en morgon vände hem från kyrkan, mötte jag icke längt från min boning den obekant, som en gang tagit mig för sin döde vän Mattheo. Vår ömsesidiga glädje af aterscendet var stor; på mina upprepade böner tog han in hos mig, och jag utgaf honom hus min tjenare för min bror.