Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1843, sida 1

Eremiten. 5) Berättelse från början af sextonde seklet, af Chevalier S:t Henri. Hon bemärkte mig och tycktes snart, oakladt min förklädnad, igenkänna mig. Hennes rodnad förrådde för mig hvad som föregick i hennes själ. Jag trädde henne närmare. Hennes öga var riktadt mot bimmeln. Gripen af andakt sjönk jag på mina knän och förenade miua böner med hennes. När hon äter uppstod, vinkade den gamle Lazzini ät sina döttrar och lemnade kyrkan. Bäfvande följde jag dem. Men Negrotto grep mig i armen och hviskade sakta: uppehåll er icke onodigtvis. Sennor, vi måste skynda, för alt komma yvidare. Utan motstand låt jag honom föra mig till vagnen, och snart låg staden längt bakom oss. Först mot aftonen stannade vi ien liten obetydlig köping. Negrotto bad mig stiga ur och förde mig till värdsbuset, hvars fönster voro präktigt eclärerade. Man gaf oss en treflig kammare, der Negrotto lemnade mig, för att, som han sade, göra de nodiga beställningarne. Jag satt just allena, fördjupad i tankar, vid fönstret och kastade mina blickar omkring i natten, som den uppstigande månen så små ningom upplyste med sitt silsversken, när jar stördes genom inträdandet af en obekant sön betraktade mig ett ögonblick och derpå me. utbredda armar skyndade emot mig sfmt, lik som gladt öfverraskad, utropade: Mattheo! å ) Se G. H. o. S. T. N:o 140. 142, 144, 165, 146.