Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 december 1843, sida 1

pade den som gick förut och sköt i höjden en dörr, som osvanilrån tillstängde ingängen. vi stego uppför och stodo snart på hlippans spets bland gamla ruiner, som på afständ knappt kunde bemärkas så betäckta med murgrön och buskvexter som de voro. Jag kände nu en frisk morgonlust fläkta emot mig, den uppgående solen förgyllde tornen al Bologna, som endast på ett par mils afständ låg vid mina fötter. äbet är Bolognao, sade nu den andre till sin kamrat, ader Guiseppo i går gjorde ett dumt streck.o Vid dessa ord uppgaf han ett spotskt hänskratt. 40ch detta är Negrottoo, svarade denne, pekande illsket på honom, asom har ett harhjerta och är utan all silltagsenhel. verlande sientliga blickar, satte de sig midt emot hvarandra. ellvila er, Sennoro, sade den förste till mig. eNi är i goda bänder och har en mäktig beskyddare. Den nattliga marschen, kan jag väl tro, har angripet er, lägg er i all maklighet, jag vill emellertid skaffa litet att styrka oss med.7 Derpå sick ban öfver på andra sidan upp ibland ruinerna. Jag var verkligen så utmattad, att jag utan vidare invänning skulle följt hans råd, om icke den förfärliga tankan, att vara bland win väns mördare, nu vunnit insteg hos mig. Ängsligt frågade jag: Viljen J då äfven mörda mig? aVar lugno, svarade Negrotto sakta, ani har ingenting att frukla, lägg er bara, jag vakar sor er. 9 I hans ansigisdrag tyckte jag mig sormärka någonting godsint, bvarför jag närmade mig förtroligare. Såg mig, tilltalade jag honom ånyo, hasven J mördat Horatio i natt? elloratio? frågade han förundrad och nästan förskräckt,