Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1843, sida 2

gonblicket. Nu begriper jag meningen af de ord hvarmed Pigalli beledsagade gåfvan af den hemlighetsfulla sedeln. Men handla raskt, bered dig till flykten, jag är snart åter. Med dessa orden störtade han på dörren. Ensam var jag med min ångest, i hvilken jag var ur stånd att fatta något beslut. Mekaniskt fattade jag min portfölj och lade den jemte mina penningar på bordet. Derpå gick jag besinningslös upp och ned i rummet, och afbidade min väns ankomst. I min bestörtning märkte jag icke att ljuset var nedbrunnet och slocknade. Jag stod i ett hemskt morker och min hjertängslan fördubblades. Jag trefvade mig dock fram till fönstret och satte mig. I mitt inre kämpade minnet af Eugenia med sörvirrade planer till min räddning. Då förnam jag från gatan ett halsbögt samtal. Jag hörde milt rälla namn nämnas. Han är ännu icke hemmal utstötte en stämma, det är mörkt på hans rum.? Men såg du honom verkligen gå bort? — ja visst! svarade den förste, jag känner honom mycket noga. Min ångest fördubblades. Gif akt, gör dig färdig nu kommer han! sade den förste. vid dessa ord tyckte jag blodet ville sönderspränga mitt hjerta; i detta ögonblick hörde jag på afstånd Horatio närma sig. Jag öppnade i hast sönstret och ropade: Mördare! Mördare! men ty värr för sent, Horatio hade redan nått dörren, der han blef anfallen af tvenne nedriga skurkar. (Fortsättes).