(Mina värdaste kusiner dela sannolikt min äsigt i den omständigheten, att för denna gången någon längre kurs genom deras intressanta blad ej är al nöden. Den handske kusinerna kastat bar jag ej kunnat lemna oupptagen, utan att blottstålla pennans oberoende, lika vialigt som pressens. Jag har halt för ögonen Schiilers tanka, med Torsslows mästerskap uttalad på svenska scenen i kabal och Kärlek: 4årsil för örlil .... hållen till godo! Iussrid inom pressen är visserligen en herrlig sak för både skriftställare och läsare, — i begge egenskaperna känner jag det af erfarenheten; men hellre må striden lortgå, än jag skulle som sredsvilkor underskrisva blind lydnad för anyanseno och tystnad vid hennes koryfters hocus pocus. Den ena träldomen är icke bältre än den andra, antingen det är enyansensvy furstliga, eller edevuementetso kungliga krona, som blänker öfver bjertskolden,9 Från Förf:s ståndpunkt, instämmande i denna förklaring, vilja vi dock ej uppge hoppet att de ansallna nöjaktigt kunna wrsvara eller åtminstone ursäkta sig, hvarmed början också redan är gjord. I detta hopp vilja vi för närvarande afsluta detta obehagliga, fast nyttiga ämne, under önskan att den imartyrkronav, som den Gamle Bekante esterslträsvat (vi tveka ej alt uttala denna vår äsigt) icke måtte för alltid fallit från hans hufyud genom svindeln af sårad egenkärlek, som, behörigen bearbetad af vissa interesserade personer, måhända, mer än något annat, framkallat det lilonde brelvet. — —