Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1843, sida 2

oss som ett monument srån den gamla tiden, på andra sidan grönska hemlandsfälten. Den gamle fördubblade ru sina steg. Hugo och Theobald följde honom tigande; begge liksom ryste för de hemligheter den gamle hade att meddela dem, och dock närmade deras inre känsla dem allt mer den gamle, som redan på förhand vunnit sina domare. Ändtligen hade man uppnådt gränsmärket. En hög alm stod nära invid och beskuggade en gudsmoders bild: den gamle kastade sig med andakt ned för densamma. Unglingarne buro vördnad för hans fromhet obh blottade, bedjande, sina hufvud. Den gamle syntes häraf erfara ett behagligt intryck, rörd vände han sig till dem och sade; J ären gudfruktiga, desto mindre torde jag komma att ångra den föresatsen alt afslöja milt inre för er. Sätten er jemte mig och förnimmen historien om mina öden. Gubben satte sig på en slät kulle, bredvid honom de begge ynglingarne, som, nyfikna att höra hans historia, tyste riktade sina blickar på honom. — Med Conrad von Wulfstein, begynte den gamle sin berättelse, en vidtsrejdad frankisk riddare, drog jag som adelig knape i mitt adertonde år till Italien. Riddaren, en kejsarens förtrogne, var skickad med ett hemligt uppdrag till några lombardiska städer, som enligt ett då utspridt rykte af Rom skulle vara uppvislade till uppror mot riket. Helt och hållet obekant med min herres vigtiga göromål, lefde jag bland mina kamrater (vi voro tillsammans 4 adliga knapar) munter och glad dag in och