Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1843, sida 2

det allenast på det vigtiga föremålet för tron: Försoningen. Om våra lärare betraktade och framstälde saken sålunda, om de, med ett ord, mera framstälde Christendomens dagsida: Kärleken, än, som nu merendels är fallet, om ej ren liknöjdhet råder, dess nattsida: Fördömelsen, så skulle man snart se låäseri, roperi och predikeri, i dessa ords närvarande ledsamma mening försvinna, och taga en helt annan, den andliga vettgirighetens riktning, den helsosammaste för själen. Dock dertill är beklagligtvis föga utsigt, så länge man har nästan endast luktomästare, men få eller inga lärare till Christus, och kyrkans såkallade fäder föregå med sådana exempel som Almqvistska och Ignellska frågorna och skraporna. Dock, ännu en gång, må ingen af den religiösa stämningen hos folket sluta till dess insigter i öfriga ämnen, aldraminst i politiskt hänseende, hvilket har intet med hvarandra att skaffa och aldrig borde ha det. Menniskor kunna vara himmelsvidt skilda från bvarandra i abstrakta ämnen och stå på temligen lika linie i de konkreta, heldst om de, i de förra, sakna nästan all ledning, eller hvad som ännu värre är, vilseledas, och i de senare ha en rik och längvarig erfarenhet att bygga på; en pietist han vara lika god statsman, likaväl bevaka folkets politiska rättigheter, som en atheist, ehuru den sanna friheten alltid och endast bygges säkert på sann religiösitet. Den som derföre vill bygga allmänt och enskildt väl på en fast grund, den bygge på den friaste jemlikhets-lära: oförsalskad, klar och enkel Chrislendom, en grund, som hvarken Påfvedom (hvartill vi räkna all slags vantro, sjelsviskhet och otalsamhet) eller Menskodom (hvartill vi räkna all slags egenrättfärdighet) skänker.