pröfra förmagorna. Det är verkli skada, att ett sådant skädespel, som det ifrågavar och hvilket i ösri-t utfördes med skicklighet och talang. skall lida genom dylik oskicklighet bos en af de spelande. J. O. — — Några ord om Läseriet och Roperiet, Visserligen är den vidskepelse bedröflig, som uppenbarar sig hos de såkallade Läsarena och Roparena, och bär ett nedslående vittne om Svenska Allmogens religiösa ståndpunkt, vi frukta, såsom en följd af det sätt, hvarpå de religiäsa begreppen meddelas densamma; vi tro imellertid att den gör ganska orätt, som derifrån vill bedöma hela dess bildaingsgrad, isynnerhet den politiska, hvaruti den, genom ärhundradens vana och erfarenhet, vunnit ell slags rutit en isynnerhet vid senaste riksdag, visat sig utvecklad till begrepp. Dessutom bör man betänka, att just det slags religiösitet, som uppenbarar sig i låseri och roperi, framför allt, predikar jemlikhet. emedan den ser ingen annan skilnad menniskor imellan, än den som består i mer eller mindre synd. Denna religiösitet är således ganska gynnande för folkfribeten, hvilket England och Norra Amerika visat, och ser således, åtminstone från denna sida, klart och riktiet. Ytterligare bör man betänka, att det äfven bland Allmogen, finnas olika bildningsgrader, och att Läsarena och Roparena egentligen endast höra till den lägsta graden, utgörande ett ringa antal mot de öfriga, som bafva något inflytande på landets intellektuella, industriella och politiska utveckling. Må derföre Frihetens vänner ej frukta och dess fiender ej hoppas något af den låga bildninasgrad hos :Allmogen, som Läseriet, Bättrings-roperiet och Predikosjukan tyckas uppenbara; i detstora hela komma de ingenting att verka, aldraminst då man besinnar det urval af förståndiga odalmän, som, på senare tider, merendels uppträdt vid riksdagarne, för att bevaka nationens intressen, och hvilka, vid senaste riksdag, förvärfvat största rättighet till folkets oinskränkta förtroende. — Och betraktar man saken fran en annan sida, så vete Gud om dessa låsareropareoch predikaresymptomer äro så förhastliga, som de, vid första påseendet synas: ty bevisa de ej alltid en dunkel känsla af behosvet af mera sannt ljus hos gemene man, och att detta behof kan ingen förneka. Dessa förblindade eller förbländade hafva blott ej lärt sig atl finna ljuset på den råtta vägen. Och hvems sel är det? — Vi frukta lärarnes. Ty huru dant ljus meddela de dem i allmänhet? — Ett dunkelt sken, som åhörarne, med iillslutna ögon, skola antaga för sannt ljus; de predika, med ett ord, en blind tro, som, på längden , omöjligt kan halla ständ, kan tillfredsställa; ty man kan dock ej ständigt halJa ögonen slutna, och när man då det minstå öppnar dem, skall man, ovan vid ljuset, genast känna sig bländad och förvilla sig. Om lärarena deremot talade till förständet, det enda medel, hvarigenom. det andliga ljuset kan ingå i vart begrepp, vår öfvertygelse, liksom ögat är den organ, hvarigenom det lekamliga ljuset når vår uppfattning, så skulle saken snart sa ett helt annat utseende. Mörker och vidskepelse skulle försvinna och sannt ljus, från uppenbarelsens sol, sprida sig, till ledning för alla. Men, ännu en gång, må man förstå oss rätt. då vi såga, att lärarna böra tala till förståndet, hvilket lika väl kan uppfatta kristendomens läror, som hjertat; — ty hvad är Uppenbarelsen annat, än ett förklaradt förstånd? — vi mena ej att det andliga ljuset ligger i sarstandet, lika litet som det lekamliga i ögat, utan blott att förståndet är själens öga och således den andliga organ, hvarigenom vi måste upphemta det andliga ljuset. Den som tror sig kunna gå någon annan våg, den bedrar sig, ock skall alldrig finna någon fast och säker ledning af den eljest så klart lysande, andeliga solen. Gud: ty den tillsluter ju sitt andliza öga för dess inflytande. och huru kan en blind se? Huru kan en, som ej ser, ha nytta af ljuset? — Och då det beter, att man ! inga sitt förnuft till fånga under tron, su Kan meningen ej vara nagon annan, än ati iman bör samla allt sitt förnuft och såsla —