Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 2

list: allvad för er bit, huru heten ni, hvarthän ärnen ni er?) När ynglingarne ur eremitens mund fingo höra de herrliga ljuden af deras modersmål, blef dem det så lätt under bjertat, och glada och tillfredsställda följde de den gamle, som långsamt, med lycktan i hand, gick förut. Han förde dem på en vild, igenvuxen gångstig till en liten midt på klippan bland sammanslörtade ruiner och förvittrade mnrar undan: gömd eremitkoja, hvilken, betäckt med mossa och granris, var anlagd i den halfförfallna ingängen till den fordna borgen. alläro, sade han i det han tände en lampa ahår är min boning. Edert nödrop har asbru lit min bönstund, hvartill klockan gaf tecken. Tillaten derföre att jag gifver den Evlge hvac honom tillkommer, och vänten här tills jag kommer åter. Härpå lemnade han dem tigande, kastade sig ned under korset, som stod upprest framför hans koja, och bad. Ynglingarne störde honom icke: deras blickar sväfvade imellertid omkrins i det torstiga rummet. En bädd af mossa och löf, ett skinntäcke, en vattenkruka och en psaltare utgjorde dess ägares hela egendom. Denne Eremit tyckes vara en helig man Ir sade Hugo sakta till sin vän, nnder det han genom kojans lilla fönster med deltagande betraktade den gamle. Ditt omdöme är mycket beskedligty, fortsatte Theobald, ajag älskar ieke ensamheten. Ilvac har verlden gjort honom att ban undviker der och under skenet af att lefva ett Gudi behaglig lif, i lättja, sörglömmer sina pligler. (Forts.)