Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 1

ansträngning. Sälunda råkade han ofta i sällskaper, hvars trefnad förhöjdes ef det andra kanets närvaro, och lätt hade det kunnat inträffa. alt hans själs och hjertas renhet gått förlorad under sådana förhållanden, om icke hans bättre Jag I ensamma stunder tillropat honom sisom en varnande engel, och hans väns allvarsamma sörmaningar fört honom tillbaka på dygdens och rellighetens väg. Han erkände hvilken afgrung han varit på vägen att störta uti, och undvek derefter det ungdomliga lättsionets tummelplatsar och fann snart i sträfvandet efter ett högre mål fullkomlig ersättning för sinneverldens tomma förströelser. Så hade begge ynglingarnes tycken sammansmält. bet innerligaste vänskapsband omslöt dem, och ledde dem i broderlig förening mot det gemensamma höga målat. Just vid den tiden hade en tysk munk satt christenheten i rörelse. Ur sin förborgade cell slungade han den blixtsträle, som upplyste den i vantro försjunkna verlden. Vi mena Luther, Ilans ord grep sinnena med oemotståndlig kraft, isynnerhet ungdomens, hvilka, öppna för det rätta och sanna, förmådde erkänna och med glädje hyllade sanningen. Från nästan hvarje lärostol i Europa uppstogos och bekämpades de nya meningarne. Luthers skrifter voro förbjudna i alla linder, och dock blefvo de i alla läuder lästa. äsven till ynglingarues öron trängde underrättelsen om den nya läran. Den lesuadsglade, eldige Hugo kunde icke hålla sig, utan yttrade stundom med nästan alltför mycken frimodighet sin tanka. Theobald, ehuru