Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 1

först sörunnadt att skada sosterjorden och förnimma den ljufva klangen af de tyska orden. (ACk!o suckade Hugo, adet har länge varit milt hjersas varmaste önskan, mis har den wälska luften aldrig gjort godt. Och utomdess har jag nu, genom äfventyret i dag, satt alsmak för allt det retande här annars finnes. Begee tego en stund och lyssnade, derpå upptogo de ater sakta det albrutna samtalet, talade om det förilutna och tillkommande, och gladde sig åt äterseendets ljulliga stunder, som väntade dem i den älskade hemorten. Begge voro ynglingar ur patricisk slägt, födde i en tysk riksstad, uppfostrade i hvarandras grannskap och af deras fäder bestämda till höga embeten. Begge hade efter dåvarande tidsålders bruk bevistat den verldsberömda högskolan i Bologna, och voro just nu efter treårig bortovaro stadde på hemsärden. Behosvet hade de aldrig känt, dock var deras hjerta icke känslolöst för andras missöde och armod. Italienska yppigheten hade icke med sitt gift mäktat förderfva deras rena själar; deras redliga sinne och tyska tro förde de oförvitligt med sig tillbaka. Ynglingarnes rikedom, deras höga smärta gestalt, deras ädla intagande väsen öppnade för dem i Bologna: palatser och hjertan. Theobald, af allvarsammare charaktär än Hugo, älskade den tänkande älderns lärorika omgånge och sann deri sin tillfredsställelse. Ånnorlunda, fast derför ej sämre, var Hugos sinnelag. Han fann sin glädje i ungdomens lustiga lif, och betraktade de stunder ban egnade en munter glädlighet såsom en billig ersättning för mången sjkls