Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 december 1843, sida 1

Eremiten. i Berättelse från birjan af sextonde seklet, af Chevalier S:t Henri. Natten hade redan bredt sin mörka slöja öfver Bögalperna; bakom en framskjutande klippa , omgisven af tjock suruskog, framträdde tvenne vandrare, Deras snabba, brådskande gång, den tystnad hvarunder de fortsätte deras vög, antydde flyktingar, som skyndade undan öfverhängande faror och olyckor. — Plötsligt fjettrades; deras uppmärksamhet af ett buller, som sörmärktes på nära håll emellan träden. avVi hafva gått vilsep, hviskade nu sakta den! ene al vandrarne, bvilken bar namnet Theobald, och stannade lyssnande; CITugo, hör du ingenting?) lag tyekte mig förnimma ett sakta bullero, svarade denne, kastande skygga blickar omkring sig, under det han tillika sökte något märke, som kunde leda dem på en trampad stiz. (Nejo, hviskade Theobald, adet är säkert, hår är ingen stig mer. j ebet fordomda Ilalien!o utropade Hugo i vredesmod, adet släpper aldrig sitt byte. Men byarföre skulle vi också söla så länge i går. ) abet hjelper icke att vredgas, Uugo l tröstade Theobald. aTacka llelgonen, att vi äro här, och låt oss här taga hvila under träden, tills morgonrodnaden förkunnar en ny dag. I Må så sken, svarade Hugo, och begge smögo sig sörsigligt och sakta till det ställe dit lofvens susande inbjöd dem. 6Alliså sorst i morgono, afbröt Theobald efter! en stunds tystnad, ci morgon blifver det oss