Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1843, sida 2

ven emot dessa regeringars vilja: och i dag inner man Biet helt och bållet blotta den stoa statskemlighåten. Det är nemligen Grelve Dav. Frölich, som i ett bref till Sekreteraren (Th. Rigaudj för den s. k. General Peace Society lh Allmänna Freds-Sälskapet) i London, yttrat att! on sådan åtgärd vore nödig för verldens sred, t således uppmanat utländska makter till att be-i f a bemäkliga sig Scandinaviens fästningar, d måktiga sis Rikets fasta platsar samt velat förråda säderneslandet. Efter eu sadan bevisning på tillvaron af landsforrädiska stämplingar, och det af en opposilions-man, en nationens man, var det ej underligt, att uppmärksamhet varit fästad på John hulls beteenden, hvilken, som man väl vet, alltid haft en viss fallenhet att knipa fästen och damnar, då de kunnat tjena honom till något; och det var således säkert, att oppositionen tänkt förråda sitt land — sina landsmän — sedan den ej kunde bringa sig sjelf in i landets styrelse, i följd af den orubbliga viljans motstand till alla ministere-och institutions-förändringar. i. Nu var detta partis innersta blottadt, och — gren öfver det redan vunnen, i och genom en af dess anhångares komprometterande inför nalionen, o. 8. Vv. bet vore omåjligt att nu beskrifva alla de högtidliga miner, som i går och i dag förmärkts, på de devuerades anleten; patriotismen har stätt malad i deras stationära blickar, och lesve Konungen! tyckes hasfva frusit fast på deras gapande läippar, under hisningens kyla, vid läsningen af Biets? hemska spalter, der förhållandet med den förrädiska stämplingen sinnes utveckladt, och för att ej längre lemna rum för tvifvel, en hel öfversättning af Grefve Frölichs bref finnes infördt. en öfversättning som Biet sorsåkrar vara strängt ordagrann. Fosterlandet förradt af sina egna Söner! utropar man; och då den ensaldige helt beskedlizt frågar, bvarföre man gör så mycken affär deraf, då det ju länge varit så — till Ryska interessena, svarar de loyala patrioterna med en hemsk axelryckning, nej! till England — till) England och Frankrike! — O, ve! till vestern, ej till östern! Men frågar man, buru i all verlden kunde Grefve Frölich råda ett Freds-Samfund för hela verlden, att bemäktiga sig tre rikens fästningar; sådant låter väl ej göra sig utan krig? Jo, svarar Biet, den förrädaren skrilver ju, att det skall ske med fredliga medel — det vill säga med mutor — genom myteri — förräderi! Ja, ja; det är styggt om ej det kan ske igenom bemliga traktater, eller till någon och hans arfvingar, efter successionsordningen, 0. s. v. Men — har väl någon sragat Grelve Frolich, huru han kom på den idcen, att befatta sig med våra scandinaviska fästningar. Man måste vål fråga honom sjelf, innan man tror på så I vidunderliza stämplingar. Nåvål! Persona queIstionis upplyser då, att — ban aldrig i sin tid ens tänkt på något dylikt — och då man sjemsår Biets, på diplomatisk väg, erhållna bref med det, som Grefve Frölich, såsom kallad till sledamot af Engelska Freds-Samfundet, verkligen sillskrifvit Samlundet, och som på franska försaltadt i Engelsk öfversättning finnes infördt i Samfundets handlingar för innevarande är, finner man, att Gielven endast, efter att hafva syllrat sig om vigten att afse de tre Scandinaviska rikenas ställning, då fråga är att genomdrifva Samfundets menniskoålskande plan en allmän fred på jorden, antydt nodvändigheten, att de mäktiga Engelska och Franska nationerna, som äro de hvilka egentligen kunina utföra en så kolossal plan, försäkra sig som äfven dessa tre mindre rikens öde (s assurent du sort de ces petils etats) och det med alla fredliga medel, älven emot sina egna regeringars (Enelands och Frankrikes) vilja; men att dels Engelska ofversätsaren, som lärer list: semparer eller sassurer des forts: öfversatt detta med: to secure the forts of those small states, (att bemäktiga sig fasta platsarna i dessa små stater) dels att Biet, i sin ordagrannhet, vrängt om meningen, så att den i stället uttryckte, att Engelska och Franska folken skulle bemäktiga sig dessa små rikens fästningar, älven emot deras regeringars (således de scandivaviska regeringarnes) vilja: hvilket allt således är, oafsedt det I nonsens, som sjelfva öfversättningen utvisar, allsdeles motsatsen af hvad Grelve Frölich förestäldt Sig — eller ett fredligt bemodande att betrygga 122 små staters öde. Man kan emellertid lätt föreställa sig, hvad ek ———X-—-—X-—————————-ÖXNXäl——— —— de solk, som icke ville underkasta sig hans tykonniska välde. Han besegrade dem i flera drabbningar, men när han en gång slutligen hade