Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1843, sida 2

hörlekslandeln. ben oskyldis bedyrade sin dygds renhet, men i dådsangsten tillstod hon sig hafva bekommit ett sorvirradt bref, från en af henne aldeles okänd munk. Hertigen sordrade genast dess sramlemnande, och det belannts olyckligtvis ännu bland hennes papper. Han genomläste det med vilda blickar och besallde: det hon skulle genast skriftligen inbjuda munken till ett nattligt samtal i Palatset. Dolken tvang henne till lydnad; och hon skref bvad tyrannen förestafvade lsidor blef i smickrande uttryck anmodad, att infinna sig på klockslaget elfva vid palatsets bakport. Denna giltiga lockmat öfverlemnades honom af en herligens sortrogne betjent; och densamme mottog äfven sedan om natlen, förklädd som kammarjungfru, den förbländade dären vid porten, och förde honom upp för en vindeltrappa, in i ett svagt upplyst rum, hvarest han, enligt föregilvande, skulle vänta hertiginnan. Ensam drömde sig munken hela fem minuterne i kärlekens paradis. De saligasle — och sista ögonblick i hans lesnad! hertigen med sin medhjelpare, den samme som redan spelt rollen som brefbärare och kammarjungfru, rusade snart in i rummet, kastade sig öfver den olycklige och strypte honom. De ehade redan förut, i hållet blodsråd, beslutat, hvad de skulle göra med liket. Mordtjenaren bar honom i en säck till det nära belägna Fransiskanerklostret, der han var bekant med hvarje vinkel. Han öppnade med en falsk nyckel porten till en jöde bakgård, satte den döde, som om han sof, på en stenbänk, och smög sig obemärkt åter tillbaka. (kortsälining.)