Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1843, sida 2

— — —————2ä—p211 drare, upptäckte utan betänkande allt hvad han kände, för alt för hertigen kunna berömma sig af sin visa varning. Underrättelsen om denne mannens svartsjuka karaktar gladde den uppmärksamt alörande ränksmidaren. Han sökte nu älven upp bresbärerskan, förhörde henne; gal noga akt på hvart Isidor gick, och blel vittne till hans löjliga reverence, utanför hersiginnans fönster. Glad såg han sig nu i besillning al ett rikt stoft för en hemlig angilvelse, hvarigenom han kunde bringa den svartsjuke hertigen i harnesk mot Isidor. Ilan fann allt för väl, att ett sådant steg drog allvardamma soljder efter sig, och ej shulle gillas af hans öfverherrar i Salamanca: ty den godsinte priorn hade i den bästa afsigt medsändt honom såsom Isidors heders beskyddare, och han handlade således directe emot de bekomne sörhallningsorderne, da han sjelf störtade den unge, mannen, hvilken han skulle skydda för lillsälliga olyckshändelser. Men hvad hjelpte det att en bättre genius tillropade honom dessa föreställningar? hamden, säger Shakespear, är dölf vare, än huggormen för förnultets röst. Sylvester valde den mörkaste vägen, hvilker förtalet så gärna begagnar: han skrof till hertigen elt anonymt bref, hvaruti han lade er droppa sanning, jemte ett haf af lögner. Roderigo läste detta bref med slödande ogon rusade genast in till sin gemal, böllt framfö henne med ena handen den förrädiska ankla kelsen, och med den andra en blottad dolk och afsordrade med sasansväckande ord oci ätbörder bekännelsen af den henne pådiktad nedrig