Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1843, sida 1

Den döde till häst,) Evige hufvudskakare ! fortfor Isidor. Du känner ej qvinnorne! de må vara drottningar eller herdinnor, så löper man ingen risk för det man säger dem alt de äro sköna. — Denna lockmat vill jag och framställa för hertiginnan, och tillskrisva henne i ungefär följande ordalag: nådiga fru! jag var i dag så olycklig att från predikslolen sara eders höghets öron. Ingen ting kan ursäkta mig om ej det, att jag genom den förtrollande glansen af eder öfverjordiska skönhet råkade i denna förlägenhet. Denna omständighet förhöjer väl mitt fel till en dygd, men jag sörblifver deröfver så länge tröstlös, tills jag omedelbart från eder mun får erfara min benådning— Nå vän Urban, hvad säger du härom? skulle det ej vara en qvinna af marmor som kunde motstå ett sådant smicker? — Jag slår vad att jag får tillträde, och sedan går saken af sig sjelf. Urban teg hårdnackadt. Isidor bröstade sig ännu en gång för spegeln ; hesallte fram skrifmaterialier, och uppmanade den stumme munken att hålla sig färdig, för att genast, så fort brefvet var skrifvet, bära det till palatset. Skassa er en annan budbärare? sade Urban tvärt. Jag afsäger mig det uppdraget, om ni än kunde belöna mig derför, med den påsveliga Tiaren. Hvarföre nekar du mig en så lätt vänskapstjenst? srågade Isidor. Emedan hertigen är värre än djefvulen i svartsjuka, svarade Urban. Jag ville för alla — Se 6. II. o. S. 1. N:o 136. i