Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1843, sida 1

SS MAA AA Mn lisinnan, som, i hänseende till dess gemåls svartsjuka, endast någon gäng tillät sig ett kort uppehall vid fönstret, bemärkte alsintet den oförtrutne gatvandraren, så mycket mindre, som hon knappt hade sett på honomi kyrkan, och aldeles icke erindrade sig hans utseende. Först efter två eller tre dagar, blef han så lycklig, att åt sig kunna häntyda en flyktig blick, från hennes goda öga. Han blef stiende, och gjorde en bugning, hvilken genom sitt ovanliga djup och sin langvarighet, tog sig högst löjlig ut. llertiginnan kunde ej afhålla sig fran ett ovilkorligt leende, och drog siz in från sonstret, med en lätt böjning på hufvudet, under det han srambragte en ny bugning, som ej det minsta estergaf sin föregångare. Den höflise munken lyftade åter längsamt sitt hufvud uppifrån jorden, men säg polstjernan för sina önskningar redan försvunnen, hvilket väl någo: förskräckte honom; men det förut gifna smäleendet och nicken, syntes honom, genom egenkärlekens förstoringsglas, så vigtiga och lycka bebådande, att han till en början beslöt vara nöjd dermed. llan skyndade nu till Klostret, med den ljufva förhoppningen, att snart blifva kallad till palatset. Och detta skedde verkligen! men hör huru lermed tillgick. Sylvester, som hitills aldrig lemnat honom ur ögonsigte, säg honom med skam lemna predikstolen; men orsaken till denna angenäma händelse, kunde den skadeslystne ej begripa; men han ville och mäste få reda derpå. Han lockade derföre Isidors uppassare till sig, och utforskade honom. Urban, en oförsigtig slad