Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1843, sida 2

det efter hnalleslekter och skräckscener jägtande publicum, tutan som med hufvud ochhjerta uppfattat de odödliga dragen af menniskans inre historia, sådana, som denna dram framlägger dem, den känner ej obetydligt de mäktiga hrafler i mennishans bröst, som än drifva åskdigra moln öfver dess svallande djup, än låta fridens stjernor spegla sig på dess klara Yla. — Man har kallat detta stycke ett af den store skaldens alldrastörsta ärbete och detta med rätta. Man oroas, ej här af den brist på ennet med sig sjelf, på lugn och harmonie, som mer eller mindre ultrycker sig i författarens tidigaste produkter, nämligen i dem, som äro från den tid, då de jäsande krafterna i ynglingens själ ännu ej hunnit sätta sig, eller i sormfullkomlighet antaga den klassiska typens clegans, styrka ech koncinnitet. Frihetens känsla är här ej den vilda väg, som än yr sitt skum till stjernorna och an öppnar sitt svalg, för att i sina afgrunder låta sc de dolda klipporne af skären; den är en stilla, majestätisk flod, som rullar sina böljor mot: en blomsterrik strand. I detta arbete sönderspränger ej idcen formen, cnher dödar formen ideen. be äro tvenne söndagsbarn i broderlig omfamning. En stor tysk konstdomare säger om detta slycke: Der Kreis der Darstellung in Maria Stuart tritt gerundeter und ausgebildeter herror lramställningen i sin helhet framstår i Maria Stuart mer afrundad och utbildad än i författarens föregående arbeten). Utförandet af ett sådant stycke, som det ifrågavarande, måste alltid vara vågadt, Syimmerligasy med resurser, ej större än dem Fru Djurströms trupp har att disponera. Huru det lyckats, skall kanske synas af loljande opartiska anmärkningar. — Fru Bjurström sjelf, sisom Maria Stuart, utförde sin, i sanning svåra rol. till allas nöje. Vi lyckönska Henne till detta vackra prof på sann konstnärs anda. Den som så kan upplatla:och återgifva sin rol, en rol som genomgår alla nyanserna af menniskohjertats känslor, af kärlek och hat, hopp och förtviflan, lidande och storhet, allt med bibehållande af det upphöjda i karakteren, som utgör grunden för den dystra taflans skiftande bilder, den kan man med skäl anse säsom xän med konstens och sångens gudinor. Vi gå ej för långt, då vi påstå, att denna representation förtjenade att åskådas, om cj för annat, dock för Fru Djurstroms mästerliga spel. — Elisabeth (Fru Sandström) var, deremot, ej lika lycklig. Vi väntade den konungsliga värdighetan hos henne ej uttryckt i dessa rysligt hånande blickar, detta iskalla viäs:. Hvarken historien eller pjesen frånkänner Elisabeth nionskliga känslor, fast hennes onda genius, äggad af kärlekens, hatets, hämdlvsitnadens och fruklans nstor, dref henne till den blodiga gerningen. Särskildt observerade vi såsom en liten inadvortens, att Elisabeth i Parken, der hon sammanträlfar med Maria, visar sig i sin hofdrägt, med krona, oaktadt hon är stadd på jaglparti. — Leicester Il:r Sundström) hade en svår rol, som fordrar mycken Scenisk lalang. lIi:r S. skämde åtminstone ej bort de. Synnerligen utförde han ganska väl slutseenen vid Marias afrältning. Må sl:r S. ahla sig för en för långt drifven deklanlatorisk pathos. bet högtidliga värdiga föredraget kan mycket väl bibehållas, utan att urarta till exlasicradt maner. Vi tro alt II:r S. har goda anlag för scenen, och att allvarligt studium af konsten skall kunna göra honom till en god skådespelare. Talbot II:r Itakansson går som en sky ådsande, med frid och törsoning. emellan de båda drolttningarne. II:r H. utföadäe denna rol ganska väl, hvilket talar så mycket med för hans falang, soni han här hade en rol, hvilken erfordrar en vida längroe framskriden ålder än HT Håkanssons. — Burleigh fir Sandström) var för stel. Visserligen fordrade hans rol allvar och stränghet, dock ej det staty-mässiga. Detta sräånräknadt, var H:r S:s spel ej otihhfredeslålande. — Daridson Il:r Casper) hade en mindre rol, på hvars utförande vi ej våga grunda något bestämdt omdöme. Dock, om vi taga i betraktande, act Ir (. nyligen beträdt skådespelarebanan och dock ädagalåäågger god takt och manar; då härtill komImer en manligt-behaglig talorgan och en ej ofördelaktig figur, jemte den kärlek för saken, som tycks lifva II:r C., kunna vi visst förmoda, athan en gang kommer att rättfärdiga vår förhoppt ning om honom. — Mortimer Ii:r Fernström) utförde ej så sill parti, som vigten af hans rel kom oss all önska. mortimers ungdomliga, svärmande fantasi, hans a2lädande kärlek till Mario, — hvilken, kärlek slutligen omspänner hans hjerna med vansinnets nät, — som skulle kömmit honom att offra tusende lif, få alt ega henne, fordrar en långt högre förmaga än I:r F. I hvarje gest, hvarje ord, hvarje blick hade bort röja sig den tröotsande ynglingens oändliga kärlek, borde gjort känslorna varmare, orden mera bevinaade och knåfallen mjukare. II:r F. får laga. all han en annan gång blifver vid pältre röst, och i fall han ytterligare skall spela kungl. älska0, all ett finare maner iakttages, än dessa klumpiga sasoner. som taga sig ganska illa ut emot Fru Djursiröms graciösa spel. — De flesta af ide öfriga spelande utförde sina roler så, att man ganska väl kunde uppsa andan af stycket. Åiminstone hade sällskapets berödande förtjent en större ubpmuntran än det un rönte å publikens sida. De bättre platserna vore till största delen omma, de sämre deremot talrikare besatta. Deta förhållande kan gifva anledning titl hvarjehanla reflectioner — fruklansvärdt (!?) ej så alldees hedrande för den så kallade bildade allmänhetens usla för det sköna inom konsten. vi nafva hört en utmärkt förlattare säga; ett folk, som är utan poesi, är i mer än ett hänseende olyckligt ; vi hvilja tillämpa detta sålunda: det olk, som ej har ett sinne, öppet och känsligt för len högre dramatikens stora skapelser, utan helst öker sin själaföda i smålifvets ephemera efster)ildningar, eller i konstläsa komediers plumpa okroligheter, det röjer att bildningens frö i dess inne hvarken slagit blad eller blomma. Detta ker ej ohärnnadt. IIafva en gång de materiella nirassena bemåägtigat sig den menskliga anden, lå hemsfaller den ojelpligen åt mörksens maker, sådana de visa sig hos menniskor, som kunat vara lyckligare i andans ljus. J. O. Tiär har Insändaren låtit sin iker förleda sig till en något förhastad och orättvis beskyllning, för hvars vederläggande vi endast behöfva anföra den starka srequensen på de Thorslowska spektaklerna i fjor. Att Fru Djurströms representationer hittills icke varit så talrikt besökta, torde man kanhända få tillskrifva ett visst misstroende till den Theatraliska skicklighelen och förmågan hos hennes till största delen af nya sujetter uppsatta trupp, men, efter den känne