Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1843, sida 1

nu inträdde i ett upphojdt bönerum, aldeles midt emot predikstolen. Ilennes äsyn verkade på lonom som ett förlamande trollslag. Den snillrike mannen gaf den förvånade församlingen det hekla; gliga skådespelet af ett förblufsadt dumhusvud. Han gapade med öppen mun som en fisk efter luft, och hostade ängsligt, dels för att be manila sin förvirring, och dels för att vinna tid till att samla sig. Förgåsves! han kom inte åter i rätta hjulspåret. bet hjelpte honom till och med intet att ban tox sin tillflykt till konceptet för sin predikan. Han var lik en i solen blickande uggla, sullkomligen bländad af dess sköna glans, och bokstäfverne hvimlade för hans ögon på papperet som myror om hvarandra. Nen stum kunde han ju ej qvarblifva på den plats han innehade; han framstammade derfore en galemathias, som till och med de gamle madamerne på de allmänna stolarne nere i kyrkan förklarade för ett eländigt sladder. Ännu mera missnöjde med honom voro de högre klasserne. Nagra unga skolfuxar, som med grilleln i hand hade lägrat sig under predikstolen för all på sina skriftaflor leda den väntade honungsströmmen från hans läppar, sprungo med fräckt buller upp och lupo under gapskratt ur kyrkan. Andra oartiga personer genomborrade honom med ögonen, höjde föraktligt på axlarne och pratade ogeneradt högt med sina grannar, för alt öppet få visa det han gjorde dem tden odräglig. kortligen, han hörde och såg omkring sig intet annat än otälighet och missbelåtenhet. Han skulle i alla hänseenden med likgiltighet gått förlusten af den stora mångdens bi