Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1843, sida 1

Isidor — så hette han — var en man af snille, och berömd som predikant. Ålven hans yttre tillkännagaf en naturens gunstling. Man kunde ej se hans höga herrliga zestalt, utan att beklaga det den skulle vara innesluten ut en oformlig munkkäpa. Han gjorde emedlertid allt för att så mycket som möjligt låta den sramlysa genom dess dystra omgilning. I grun den bekant med allt som kunde sorsköna ef. ter tidens smak, prydde han sig som den såfängaste sprätt. Hans klosterbröder upptogo det ta med forargelse och lato honom vid hvarje tillfälle känna sitt missnöje, men det bekym rade honom ej. Han fant sig genom qvinno gunst rikligen tröstad för munkhatet. Åtskilliga af hans kärleksäfventyr hade kom. mit till klosterföreständarens i Salamanca kun. skap. Detta förmådde den stränge sededommaren att, på resan till Madrid, låta honom atsoljas af en bevakare. Han valde härtill på ler Sylvester, den strängaste pedanten i hel: klostret. Denne tjurskalle var äfven Isidor: häftigaste motståndare. Derföre hoppades älver priorn att den unge lättsinnige skulle af honon blifva hållen strängt i tygeln. De begålvo sig tillsammans på vägen ssrår Salamanca. Men knappt voro klosterportarne stängde bakom dem, förr än de började gräla hvilket tidsfördrif de fortsatte ända till Madrid Isidor talade och skämtade med hvarje hygg lig flicka som mötte honom under vägen. Der dystre bofmåstaren förebrådde honom det, oci blef derföre beständigt utskrattad och bespottad Detta förargade honom; han förtröstade sig pi den honom gifna makten och vågade till ocl