Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1843, sida 1

— —2)q — Den döde till häst, Olycklig den som Amor väljer till lekbåll för sina nycker! hans öde är att jemföra med en stackars fogel, som råkat i händerne på ett lekfullt barn. I början smeker det honom, men snart rycker det sjedrarne af honom, binder honom vid en tråd, afklipper vingarne på honom och plågar honom slutligen till döds. Följande berättelse skall förtydliga denna liknelse. Hertig Roderigo di Gerona, som för lång tid tillbaka lefde i Spanien, var i följd af sina rikedomar och i öfrigt angenåma förhållanden allmänt ansedd för en den hekligaste menniska. Man afundades honom i synnerhet dess unga, sköna gemåal, kronan för Madrids damer. Men förväfves tilldelade honom ödet en himmel på jorden. Han förvillade sig i svartsjukans afgrund och plågades i dess ligor. Naturligtvis hade en så skön qvinna många hemliga tillbedjare. men de försmäktade alla i det aflägsna, då den hästige hertigen med slammande svärd bevakade sitt huses ära. Han ätervisade tappert några djersva Paladiner, som vägade träda något närmare. Detta utbredde förskräckelse, och man sökte sedan undvika den fruktade mannen och hans argusögon. Men hvad furstar och riddare ej mera vågade, det företog sig — en munk. Det palats, som hertigen bebodde i Madrid, låg i en allägsen trakt, och gränsade med sina vidlyftiga byggnader till ett ansenligt Fransiskanerkloster. I delta tog en dag en ung ordensbroder från Salamanca sitt logis, i assigt alt hälla predikningar i hufvudstaden. Pater