begrepp, icke inskränkt endast till Rätlegångs ordningen (månne det är så hos oss, med vår många instancer, hvilka, af adliga, alla öfver hoppas ända till hosrätt, m. m.?), utan utsträck till besordringssystemet (bur bedrifves det ho oss? —), till hvarje medborgares rätt att ifrål näringslagarne hemia lika fördelar, ulan att nå gon gynnas på den andras bekostnad, eller hin dras uli sin verksamhet, för att bibringa förde lar åt en annan (huru väl uppfylla ej våra skräoch probibitiv-författningar dessa fordringar ! —); uti skattebidragens möjligast jemna fördelning (sker det hos oss medelst jordens olika natur o. 58-v. ?): uti deras sparsamma användande till al. las fördel (hur det sker, derom lemna statsrevisioner och riksdagsprotokoller m. m. nogsamt upplysning,); uti kunskapernes, förtjenslens, skicklighetens och dygdens hyllning framför den tillfälliga börden, tikedomen, den krypande slafviskheten och det elindiga undertryckandet af all sjelfständighet, som man gemenligen kallar lycksökeri (en blick på våra utnämningar besvafar huru denna srundsats soljes! —); uli politisk och religios tankesrihet sbesinnom härvid Upsala Consislori förfarande mot Nimqvist och Stockholms nu tillämnade mot en annan prestman m. m.); uti regeringens ohrotlsliga efterjefnad af de beslut, ssolkombuden ega rättighet att allena fatta (behöfver det frågas hur detta sker, då man har Grips och Hartmansdorf(s pensioner, anslaget till lifgardet m. m. för ögonen ?); uti ett omsorgsfullt regeringens bemödande att tillfredsställa sådane, på folkets vägnar, framställde onskningar, hvilka omisskänneligen äsyfta förbättring uti folkets tillstånd, utan förnärmande af någons rätt (se regeringens beslut i Ständernes onskningsmäål! —): uti den på rättvisa, billighet och statsklokhet fotade, möjligaste utsträckning af folkets valrätt för ombudsmannaskap vid fagstiftningen (hvad regeringen gjort derför vet hvar man! —); ändtligeu uti en fri och obehindrad yttrande-rätt öfver alla föremål för mensklig forskning, under endast det äfventyr, som lagen bestämmer för missbruket af alla menniskans lagenliga rättigheter (på senare tider tycks regeringen hafva börjat förstå rikligheten af denna sats; men besinnom fordom de täta, skandalösa tidningsindragningarne och tryckfrihetsprocesserna, och ännu qvarstär den förhatliga indragningsmakten!). År här en enda obillig fordran gjord? Och huru de dock uppfyllas ser man , om man ett ögonblick besinnar parentheserna. Nej, regeringen och dess kämpar tyckas betrakta friheten från den, bas. 12, af Förf. angilna sidan: de maklegandes srihet att opålaldt handla efter behag; de anse sig deruti dela rättigheten med majestätet, hvilket likväl, i sig sjelf, ej har nägon annan frihet från tadel än den inför lagen, hvilket Förf. jemvål påtagligt bevisar sid. 58 och 359. — Förf. påstår sig aldrig hafva gjort något till befordrande af den mycket omtalta abdikationen, ehuru han tycker att ett sådant steg ej kunde betraktas annat, än som ganska prisvärdt; ty huru vackert vore det ej att, erkännande sin egen älderdomssvaghet, öfyerlemna statsrodret åt starkare händer, och med detsamma sjelf upplesva sin dynastis stadfästande på den thron till hvilken man blifvit kallad af det suveräna: folket. Hvad nytta detta imellertid komme att skörda af ett sådant steg, blefve en annan fråga. Visserligen borde man väl kunna hoppas något mera energi af en fyratioärig, än af en äåltiårig, litet mera beerepp om folkets lynne och behof, hos den som blifvit uppfostrad i dess midt och forstår dess språk, än af en främling, som först i mognare år kommit i landet och aldrig velat eller kunnat lära sig dess språk; men vi bekänna uppriktigt, att vi ej äro bland dem, som bygga alliför mycket på dessa auspicier, lika så litet som på några andra till thronen födda personligheter, och vi äro rädda, att de som hoppas alltför säkert derpå, fi erfara, att de som lefva af förhoppningsklimpar, dö af svalt. De som yttra dylika sanguiniska förhoppningar, frukta vi derför, äro antingen bedragna eller bedragare, och till ingendera ville vi räkna Förf. Hvad vi i vår Fåglalåt yttrat skulle derför endast vara en vägvisare, ett maningsrop för vederbörande, ej ett sörhoppningsrop af oss, som endast anse lagen för landets sanna öfverhet ; ty kungen är ock under lagen. Hvad vi för öfrigt tänka om ärftliga monarkier med allt deras anhang, hafva vi redan förut ofta yttrat, och få väl snart åter tillfälle att såga några ord derom, hvilka troligen dock först i en aflägsen framtid kunna komma att förverkligas; man måste, under tiden, endast söka alt göra det bästa af hvad man har. Må Förf. imellertid akta sig, att, genom ett for starkt anticiperande på den närmaste framtiden, i likhet med våra stora tidningar, ställa sig i en falsk position ej allenast till opposition, utan äfven till nationen. Han bör åtminstone vara alltför stadgad och erfaren, för att öfverlemna sig åt illusioner; i politiskt hänseende bör man alltid vara en Thomas, ej tro, förr än man ser, och ej hafva annat syfte än landets väl; hvarje annan point de vue är be-! f t s I 8 ( I Z