ns sjell-apologi i noten sid. 209. Den solve I dock, frukta vi, på randen af en krater. Med skäl yttrar Förf. sin, med allmänhetens sammanstämmande, förundran derölver att regeringen och dess legohjon, på 4 är, ej gjort det minsta att vederlägga så ampla beskyllningar, som dem Bidragen innehåller, ehuru forklaringen tydligen ligaer i deras ovederlägglighet. Förf. tog sig derför mod och försökte det omåjliga; men, som sagdt är, för hans klienter, hade det varit bättre, att han hade litit bli, emedan han endast bevisar hvad han velat vederlägga: styrelsens, minst sagdt, objelpliga svaghet; och äfven om bans bevisningsförsök vore bättre än de äro, så skulle de ändå intet uträtta, då han gör anspråk på, att man skall tro hans och några andra privatas blotta ord mer än Bidragens fakta och offentliga handlingar. Att Aterblickaren verkligen haft mod och t. o. m. osvermod. bevisar ban i Äfdelningzen VI med rubrik Till Läsarens, deri han uppgilver hufvuddriöfådern fill; sitt .reniwgsförsök vara alt det, från alla håll, ansågs Fömzjligt. vi tro likväl, att han pu sjelf earit det. Geyer anse vi, bland andra, numera för ett ganska opilitliet stöd för systemets försvar, och ännu mer jubelsesterna, hvilkas historia med samt åtföljande medaljers, är alltför noga känd för att kunua gälla som ultryck af nationalkänslan. Författarens egentliga mening med hans påstående i Bilagan, att hapten Lindeberg omojligt kan vara Förf. till idragen, är alltför tydlig, för att uppväcka nagon tvekan, vi kunna dock ej anse hans harakter lida derigenom, att han sadlar hvad han förut prisat, det är ju, för att bruka en beryktad öfverlopares ord, ait blifva klokare med hvar dag.? Dessutom kar man ganska väl hysa tillgifvenhet för en person, och tadla handlingarne, keldst då dessa handlingar ej alltid ensamt tillhöra den isragavarande personen. ålt inga egennytiga driffjidrar legat till grund för kapten Lindebergs bandlingssått, bevisas imellertid tillräckliot deraf, alt han uppoffrade sin pension, för att fritt få tala sanningen: all han försvarade sin och sina medborgares rätt, ända till att blottstalla sitt lif, han väl ej kallas för egennytta, och alt han fick behålla detta lif kan man ej anse för en skänk; ty, ännu en gång, man vågade ej beröfva honom det. Men huru Merblickaren bedömer kapten Lindeberg visar sig redan deraf, att han, på ett ställe, säger honom göra sina reflexioner med lugn och t. o. m. med blygsamhet), och på et annat, alt ban begagnar bittra och hanande ordalag. För det mesta anför han dock blot fakta: men sanning är det bittraste. — Och nu vilja vi ej längre uppehalla läsarer vid en sak. som, i det hela, säger sig sjell hidragens sanning och Aterblickens? osanning; men som vi ändå ansago för en pligt at ej underlåta att vidröra, på det ej systemet mött anse sina motståndare för så försvarslösa, som det, just genom Merblicken, visat sig sjelst mer än någonsin, vara. ) Kunde man säga detsamma om Återblickaren så hade den sak, han försökt försvara, reda vunnit mycket derpå; men lugn och blygsanr het är minst af allt systemets och dess kämpar sak, och som den gamla satsen är osviklig, at man af blotta sättet, på hvilket den, af den en