ingen fäst eller ro, si gjorde de sit arbet så väl ifrån sig, att man efter någon tids för Jopp knnde i all sköns säkerhet gå från Nea pel till Reggio med benningepungen i handen Detta var alll mycket bra, men ändå icke precist det målet generalen hade i sizte; ha hade, för alfären med ölverslen, af gammal elt godt öga till Nardarellerna; härtill kom at eöra agget än bittrare och hötskare den skynd samhet, hvarmed banditerna, till antalet endas 50 på sin höjd 60 man, hade uträttat saker som han tilllörene med companier, bataljoner. regementen, ja, hela armåcorpser förgäfves hade företagit. Det blef då besluladi alt, efter som nu Vardarellerna befriat Capitanatet och Calabrien från de banditer, som störde säkerheten i dessa provinser, man nu shulle befria honungarikel fran vardarellerna. Men detta var lättare tänkt än verkstäldt, och sannolikt skulle alla de trupper generalen hade under sitt besål, förenade tillsammans, icke hunnat vå i land härmed, om de gendarmiserade banditerna fått det minsta gny om hyad som sörenades emot dem. Men hade de icke nigra bestämda misstankar om något sådant, så voro de doch al ne all de noga aktade sig alt det allra minsta blottställa sig för sina fiender, och ett helt är förlopp utan att generalen fann någon lägenhet all sätta sin ufrotelseplan i verkställighet. Men Generalen fann bundsförvandter bland röfrarnes sordna vänner: en man från PortoCanone, hvars syster Gaåtano Vardarelli bortrösfvat, kom till seneralen, berättade honom de skäl han hade till hat och nämd mot Vardainstinet så misslrog