dem undan handiterna, i hvilkas klor blott en enda af jagtsällskapet var nog olycklig att falla Denne var hlajor Delponte: banditerne hade denna gången otur, sangen de tagit var på er gong en af de tappraste och en af de fattigaste ofticerare vid hela neapolitanska armken. Näl Vardarelli begårde af Major Delponte 4000 du. haler i lösen för ati betäcka omkostnaderna sot expeditienen, blänede majoren värre än en tju på röfvarkaptenen i det han trotsade honom til alt kunna erhalla en enda vitten i lösen. Vardarelli hotade att lata skjuta Delponte, så fram icke den nämda summan vore erlagd inom er viss tidpunkt som han bestämde. Men Delpontc svarade honom att det var förlorad tid att vänta och alt det bästa råd han i den saken hade at gifva Vardarelli, vore att lata skjuta honom pi lläcken. vVardarelli hade en momans dertill god lust: men, tänkte han, ju mindre värde belponte sjel sätter på sitt lif, desto mer värde äger det i Ferdinands ågon. Verhligen bade konunger knappt fatt höra att den tappre majoren var i banditernas vald än han ur sin egen handkassa anordnade medel för betalandet af hans lösen. Följaktligen förkunnade Vardarelli en morgon föt belpome alt, som hans lösen blifvit punklliat och fullt ut på styfvern betald, så stode det honoui fullkomligt fritt att lempa bandet och styra sin kosa bvarthån det helst behagade honom i verlden. Major Delponte begrep icke hvem hans ädelmodige befriare kunde vara; men som, detta oahladt, han icke kände några betänkligheter vid att begagna sig af dess frikostighet, begärde han sin häst och sin sabel, som man återgaf honom,