nianen och den inre stållningen i landet sam slutar salunda: vår asfvertygelse är att Senaten på intet yi ägt rött att sätta sig i vår ådle Furstes plats Det ör icke Senaten. som 2jort honom till de han är — det är vi sjelfva — dersore att kar gjort fosterlandet så stora och lysande tjenstei och derföre att Lan så mycket behagat oss. — åten vi vilja alldeles icke tafva nagon annan Än Milosch till recent. — — Vi skola icke lyda, icke skatta iill noson annan än Milosch; och alldrig skall han behosva rodna öfver att hafva ulgåäti från oss. Uet är derföre säkert, att ban alltid visat sig som vär sanne och uppriklige vån, som anhengarne till Ryssarne — dessa RysSar, som så olychsalist inblandat sig i vara inre förhållanden — nu herahat oss. Ven lita på all spelet ännu icke är sluladt. Men icke endast för skapandet och ordnandet af alla dessa storartade och valgoranle institutioner, som oi nu selt Milosch skänka silt fosterland och sina landsman, stannade man i förbindelse hos denna utomordentiiza man. Pa samma tid som Seriens Öfverhufvud var sysselSalt med beredandet af nationens andeliga oberoende, måste han äfven bemöda siz att söka försäkra henne om matericlt och draga henne ur det obestända och sodtychliga tillsland, hvaruti bon blifvit försatt genom en fred, som en tillfällig seger aftwungit Turb iet. Det är en himmelsvid shillnad mellan att blott afstå från herroch att autbenlikt erskarväldet öfver ett folk känna detta folks politiska sjellbestand, och det var derhän Furst Miloseh borde komma — det