ta ämne, anhåller Insändaren håraf att deromi yttra några ord. Att Ore-und-ka tullen, likasom Elbe-tullen, Stå de-tullen m. fl.. är en förhatlig börda för handel och ekeppstarten lår ingen kunna eller vilja be strida, och att de trafikerande deruti atra inöjli gaste lindring, kan ingen törtänka dem. Me detta bör dock icke utesluta oväld och sans vi sakens bedömmande. Det kan nemligen icke ne kas, att Danmark besitter rätt att upphära sund ska tullen, i kraft af med de främmande magrern. sedan århundraden ingangna traktater. Denna råt kan Danmark icke förlora utan genom vapenmag eller fredlig öfrerenskoammelse. Om det törra alter natifvet kan här icke blifva fraga: och hvad de sednare angar, så lär man icke kunna vänta at Danmark afstode dessa ansenliga intrader, så vå sentliga för dess financer och statsskuldens afbör dande, utan att derföre erhålla vederlag. — Hun ett sådant vederlag skulle ästadkommas år ett. in galunda lättlöst, problem, — Sundska tullens capi tali-ering och afköpande en gäng för alla vore vis serligen den radicalaste utvägen. men dertill erfor dras först att man kommer öfserens om capital beloppet. dernåst om en proportionerad tördelnint af betalningsskyidigheten på de i Oresund-pas-agen deltagande Nationerna. och änteligen Regeringens och FtändernaSammanstämmande bifall dertill. Huru benigt allt detta skulle blifsea år lätt ati in-e. — Danmark, capitaliserande sin årliga re. venne af sundska tullen, skulle kanske göra ansprak på en er-ätinings-umma af 20 å 25 millioner Rdr II. B:co, och om också deruti taltes ned-Attning, så blefve summan dock alltid nog dryg, för att icke hos de betalning-skyldige Nationernemöta svårigheter, och sjeltra fördelningsgrunden blefve så mycket svärare att träfla. som den sund-tull ett lands fartyg årligen betala i genomsnitt ingalunda utgör måttstocken på hvad landet i sjelfva verket för aret erlåvger, emedan en mängd af de varor. son i våra fartyg sförtullas, gå till och från fråm. mande hamnar, hvaremot andra varor, som gå till och från oss, förtullas i fråmmande fartyg. Men om man också kunde arithmetiskt någorlunda billigt fördela summan på hvarje nation. så återstår att vinna dess Regerings och, i de fle-ta länder. äfven nationalrepre-entationensamtycke och anslag, hvilket icke torde falla sig sa lätt. En annan utväg vore att ensamt Östersjömugterna atogo sig liqviden, emot att -a-om ersättning i egna bamnar af inoch utgaende fartyg upphära vissa förhöjda aleifter; men utom de oåc. i) antörda ullmänna -varigheterna skulle härvid serskildt möta den, att när lo-ningasummattå komme att tördelas på ett färre antal magter iSverige, Ryssland, Preussen och Mechlenburg). blefve naturligtvis hvarderas andel så mycket drygare, och betankligteten att dem åötvertaga så mycket större, hälst ersättningen bleive temmeligen precaire, och den dertill bestämda afeift i egne hamnar saunolikt skulle fresta till tulldetrandationer. och i alla tall blifva ganska odiö-i synnerhet i Sverige, der nu vestra hustens handel till största delen är fri från sondtullen, och der man genom Canalen eger en möjhehet att alideles undgå samma. En ricCE7je utrsäg. och kanske den minst äfrentyrliga. vore att alla på Ostersjön trafikerande magter atoge -ig en viss proportionerad arlig summas erläggande till Danmark; men den samdrägtighet. sem älren dertill erfordrade torde icke utan serdeleaynnande tidsförhallanden bunna,påräknas. Att Danmark icke skulle vilja eller kunna inlata sig på ett dylikt arrangement med en enskilt magt. är påtagligt. ty om en slagga friköptes, men de andra icke, så skuile fragtgodset söka den fria flag gan — likasom tilllållet var under den period, 1645—1720,. då Sverige bade tulltrihet i sundet och sundska tullintraderna derigenom pso facto sjunka till en obetydligher. Till lättnad för -undtullens erläggande har man visserligen sett framsatt ett annat förslag, hvarefter tullen skulle få erlägga-a afgångsorten, så att fartyget icke behöfde aulöpa Helsingör för klareringen: men i sådant fall skulle antingen landets Regering lata be-örja tulluppbörden för Dansk räkning, hvilket vore föga passande, eiler också skulle Danmark sjelf hålla uppbördskontor i alla hamnar. hviliket skulle vara förknippadt med7allt ör manga olågerheter. oberäknadt att uti iatetlera fallet tillräcklig controll kunde egas för tvllens Hbriga beräkning ej heller för erlåggandet. Detta förslag lår således icke komma i betralande. Under dessa förhållanden. hraruti för närraranle föga ut-igt år att vinna ändring, är det obilligt tt välta skulden på nagon enskild Regering, för tet hon icke kunnat göra annat eller mera än anIra Regeringar. och det är en emåaptig svaghet it ondgöra sig öfver en sak, hvarati man mäste inna sig. sasom i ett malum necessarium. — Hvad nan deremot rättvisligen eger fordra är, att de rahtater. som ligga till grund för -urdtullen-beåkning. behörigen iakttagas. Dessa sfro från äldre ider Christianopelska Traktaten och Tulltariflen f 1645, samt Traktaten af 13 Juny 1701, båda felutade mellan Danmark och Holland. Också ar det itöfjd af upplysningar om och utredningen I f de afrikelser från dessa grundfördrag, som un-le er tiden insmngit sig i Oresundssk tr Svenska Regeringen ar 183 Kr. AHB — -— C— 5 — — — a tull-ystemet. I Y I föran!eddes att it