och obegränsade förtroende, och den aktning han visste alt ingilva Turkarne sjelfva; slulligen genom orubbligheten af sin tro och lofven, som Servien slutligen kunnat se sin sjelfsländighet erkänd af Porten. Under en batalj, i hvilken de Turkiska trupperne nästan tillintetgjordes, föll en gång den fruktansvärda Ali?, en af kourschid Paschawis förnämsta befälhafvare och den oförsonligaste, bittraste fienden till Milosch, genom krigslyckan, i Serviernes fingenskap. Han framfördes till Milosch, som, sedan han genast återlemnat honom sina vapen, sålunda tilltalade sin fiende: Ditt lif Ali är i mina hånder — jag hunde döda dig om det vore mig värdigt; men gif mig ditt ord att alldrig strida mot mina landsmän och — du är genast sri. ali gaf det fordrade löftet, — Och nub återtog Milosch — — — Åom du törstar efter mitt blod, Ali, så uppsök mig på slagtfältet — — — men blott mig — mig ensam — hör du ! Ilvarester han genast utan lösen ätersände honom till Paschan. Denna ädla handling uppskat ades äfven af den stolta fången. Nierkommen till Kourschid använde han hela sitt inflytande hos denna mäktige och fruktade Pascha för att förmå honom öppna underhandlingar med chefen sot de upproriska, och framhöll med skicklighet alla de stora skäl, som borde förmå honom till detta steg. Också var detta ösonblicke gynnande för de upproriske. (Fortsätining.) —— —