Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1843, sida 1

bet högtidliga stället, talaren 15 föredrag och ton: len högtidsklädda prestens djupt svärmiska ulseende, omgifningarne, den bedjande folkskaran ych det balldunkla månskenet — — allt gaf ät i hela denna scen något fantastiskt och underbart, i som i allas sinnen ingaf mod ull den stora gränslösa uppoffringen, samt hraft och sjell försakelse it de vacklande att offra det dyrbar: asle i lifvet: — ja, lifvet sjelf — for Nationens heliga sak! Nygra få timmar derefter upplyste den uppgående solens första strålar — en fasansvärdt öde — olvergifven — stad — — — — — Milosch var den enda af alla Hospodarerne och kara Georges följeslazare, som, efter den sista stridens olychliga utgång, vägrade att fiv till främmande land. Usartill tjenar det väl svarade han med afsky dem som rådde honom att sly. Hvartill tjenar det vål, att frälsa milt Hf, när hela min familj faller i våra bödlars händer, och mina vapenbröder utan motstånd öfverlemna båIde fosterlandet och sig sjelfva åt segrarens raseri. Med dem har jag delat de årosulla — de olyckliga — striderne mot mitt lands förtryckare — med dem skall jag äfven — i väntan på bättre tider — dela slalveriets nesa och olyckor. — Han underkastade sig derföre Paschan, och återvände till sina fält för att återtaga de sordna stilla, enformiza landtliga göromålen. Hans ålskade broder Milon hade dött redan för flere år sedan, såsom llospodar af Rudnik, en värdighet, till hvilken han helt och hållet uppsvingat sig endast genom egen kraft. ji Milosch hade fast beslutat att hålla sig stilla