Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1843, sida 2

upplisvade dock, med styrkan af sitt väldiga ord, Je . . p oe i allas hjertan den heliga fosterländska frihetslunga, som genom de sis a årens stora och bittra olyckor nästan var på vägen att forkolna. Ett ögonblick hvilade hans blick prösvande på den i rar badande mängden, som inuti kyrkan på knä bönföll så innerlizt — så andaktslullt — men öfverfor den hastigt, för alt längre bort med uttryck af fast förtröstan stanna vid ide käcka krigare, som derutanför nedböjde sig i stoftet för den allsmäktige. — Den lilla hopen var nu Serviens enda hopp! Derester sänkle han det stora tråkors, han med högra handen jvälsienavde lystat öfver församlingens hufvud. Allas blickar upplyftades dervid till den vord de Iends-tjenaren, som, efter detta tecken att tala, langsamt och högtidligt tog till ordet. A de arma tröstlösa qvinnorna, som under så billra — så strida tårar, uppsände brinnande, tysta böner till Gud, sade han: att qvinnan — älven den veka försakande qvinnan — alltid bör vara beredd att för familjens, för samhällets väl, i tider af härd tvingande nödvändighet, uppoffra alla bjertats ömmare böjelser: Och nu, slutade han, nu, dä dessa offer ske för hela Ifösterlandets, för edra bröders, for edra makars, edra barns — för allas räddning, — samt för våra esterkommandes srihet och lycka, huru mycket mer bören J icke nu visa eder värdiga detta skona offer! — — Varen starka och modiga — ja hjeltemodiga — i detta ärofulla prof — och J skolen skorda lönen derför i himlen, J sosterlandets döttrar! (Fortsättes).