Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 oktober 1843, sida 2

rurkarne ätertoso småningom de platser de sorlorat, och tillkännagåsvo sig vilja utkräsva en fruktansvärd hämd. Feghet, — så okänd i det förra kriget hos detta tappra folk — innästlade sig i anförarnes bjertan; och denna fruktan måste man tillskrifva hela den kraftlösa veklighet, som på en gang berosvade dem sjelfva begåret och hoppet att segra. — Ilvar och en af dem kände siz äga så mycket att sätta på spel — alla sågo de sig om ester utvägar att undangömma de rikedomar de sorvårsvat: eller sätta sina egna personer i såkerhei — med ett ord att afsöndra allt hvad de kunde från det gemensamma intresset och nationens sak. Huru ytterst sorgligt är det ej att omtala dessa företeelser! Huru tröstlöst att med hvart nytt tidskifte se dem aterförnyas, liksom blott för att mer och mer bekräfta, att folken evigt måste tjena till trappsteg för ärelystnaden och maktbegäret! i Alla insurrektionens chefer, alla Hospodarer, utgångne ur dess egna leder, och som dragit så stora fördelar af dess seger, flydde till Österrike, en enda man undantagen, som med afsky afslog hvarje förslag alt fläcka sin rena ära — alla flydde för att hos kabinettet i Wien tigga sig till ett förnedradt och föraktadt lif i främmande land, då fosterlandet så väl behöfde deras hjelp. Till och med Kara Georges, som blott hade folket att tacka för sin upphöjelse, till och med han flydde fegt från sitt land, lemnade den post hans landsmän anförtrott honom samt utsatte dem för en grym och uppretad segrares vildbet.