hvars vänskap Kara Georges år 4814 uppofsrat hela sin popularitet bland det Serviska folket, bvilket sa hout asskydde det ryska namnet, — Ryssland, hotadt af Napulaon, ingick i Maj månad 4812 fred och förbund med Turkiet. Denna makt, hvars krafter således icke mer behöfde användas att försvara sig mot Rysslands öfverlägsna styrka, — redan då fruktansvärd i Orienien — sick åerigenom fältet fritt, och de olychliza Servierne maste ånvo tänka på alt gripa till vapen för alt försvara sit! så dyrt förvärfvade oberoende. — Ryssland hade — elmru bade i stind och skyldig dertill — i fredsfördraget icke soresbrixvit ell enda vilkor till deras förmin, och Porten återtog dersore utan omsvep initiativet att ånvo öppna kriget med Servien. — Men denna gång bade Sultanen beslutat använda en utomordentlig harsmakt för alt atereröfra och kufva servien. hemtio tusen man inryckte inom dess område, anförde al den ryktbara konrdschid Pascha, emot hvilken kara Georges icke kunde sätta mer än 20,006 man reguliara trupper. Sedan 4806 hade äfven hans lyckas stjerna bleknat. Han var icke mera kringstralad af den enthusiasm, som fordom framalstrade hans första underbara bragder; den hade efter den ofantliga tillvexten af inre lvedrägt och svaghet, serholnat i allas hjerlan. — Sasom alltid bade lyckan hos de högt uppsatte medfört egenkärlehens förstörande anda, och endast hos de lägre klasserne fanns ännu en återstod at uppossrande sann fosteriandskärlek. Åren 4842 och 4845 alstrade blott en oafbru ten kedja af olyckor och nederlag för Servien;