Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1843, sida 1

7 amträdde så mycket tydligare, samt bevisade uru den. sisom allt annat orättmätiat. med all in yulre styrka al maktord och bajonetter, doc ar ohjelplizt svag. llade vederbörande imelavtid haft något det ringaste intresse för Sverge, å hade man väl vetat att inrätta saken på helt nnat sätt. Man hade di ej gått in på att lemna nav en prosius, lika god som hela Norge, för it erhålla detta. sasemn ersättninz för ett land, nångdupbelt bättre, for en det af sjellva Sverge: y så var Finland att anse. An hade, da man örsummet all aterbegåra det, åtminstone sökt ut införliva hvad sota skulle fas i ersättning derör, like innerilet med Sverze, som nin!and var let, och vi inse ej hvad Norac förlorat i sjellständighet derigenon:, da det alla fall erhwilit en konstitution. i stället för den despoti, hvarunder det i arhundraden suckal. Det hade derför lika liiet behöft blifva en provins al Sverge, som Finland var det eter Götha rike eller Norrland är det, utan blott, såsom dessa äro, en intesrerande del af Skandinavien. Xorrmånnens och andras åäsigt, att nämde delar af Sverze åra provinser och att Norge blifvit nedsatt dertill. senom en sann förening med Sveree. är således alldeles oriktig. Öslergöthlan dd. Vestergöthland, Småland, Dalarne, llelsingland 0. s. v. äro provinser; men ej Svea och Götha riken eller Norrland. Också var det säkert ingen af Sltormakternas mening, ej ens sjelfva Englands, att Norge skulle bli en stat med egen statsförfattning, olika med Sverges, och, i alla afseenden, alldeles skild från Sverge, då de förbehböllo det sjelfständishet; de ville säkert blott förekomma, att det ej skulle falla i samma despotism, som det varit uti under Danmark, och på något sätt skulle de väl bemantla det väld de begingo mot detta rike. Ofrivilligt hafva de och Svenska underhandlarne imellertid säkert ejort mer för friheten, än de önskade; ty från Norge hoppas vi skall fröet till sann politisk frihet sprida sig ej allenast till Sverge, utan mahånda till hela Europa. Vi äro derfor, på intet sätt, missnöjIda med hvad som skett, utan anse det tvertom för en försynens skickelse, som alltid vet all vända menniskors största sottiser till de bästa följder. Vi hafva härmed blott velat visa, att om höga vederbörande halt nagon god vilja för Sverge och i sanning önskat den Skandinaviska halföns förening, så hade de säkert också betraktat Norges sjeliständighetslsråga, sisom vi ofvan antydt, och dermed uppsyllttraktaternas allan rättfärdighet, eller åtminstone hade de öppnat sidane inre förbindelser de begge brödrasolken imellan, att de sammanväfts med de gemensamma intressenas band, som man nu deremot alltmer bjuder till att slita sönder, tvistande i den såkallade unionskommittcen om sadane småsaker, som en flagga, ett vapen. en myntstämpel! — Till och med om en sann försening mellan sverge och Norge skett genom Jvapnens makt, hyilket vi dock ej past varit det rälta, lika litet som någon borde vaga pasta, alt vapen edentligen brukades mot NOrae 1814, sast de fördes dit, — så hade föreningen dock skunnat bli ganska innerlia, hvilket Skane, Ilalland och Blekinge nogsamt bevisa, och som såssedes emossäger Förf:s dehlamatian sid. 409: latt en under! frad nation Enn aldrig hyste