Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1843, sida 2

måns leder, som på denna olycksdag voro de fiender han hade att bekämpa, och full af förtvillan utropade: O Gud! Vare din son min hjelp, och måtte jag bli den förste, som faller i denna gudlösa strid ! Och han blef äfven hörd fortfor gubben — han föll. Stort, mycket stort var hans brott, men hans död har försonat det; frid med hans stoft! O! — Evig vanära öfver den der Marco — — — denne kungason utropade den unge gossen med ett uttryck af bitter harm, sedan han med blicken oaflåtligt fästad på de läppar, hvarifrån orden utgått, med mer än vanlig uppmärksamhet följt sagans gång — Frid Milosch! Frid med honom ! sade hans fader Tescho, nästan strängt, Gud bar dömt honom!— Ja! Men för den som förrådt sitt sosterland ges det hyarken nåd i himlen eller på jorden — — svarade gossen med en hänryckt ton. Denna hänryckning och dessa tidiga ungdomligt fosterländska känslor närdes och uppmuntrades med ifver hos Milosch af den äldre brodern, Milan, hvars stolta och djersva karakter med möda kunde fördraga slafveriets tryckande tvång. Full af djersva äregiriga tankar gjorde den unge ljuguärigs mannen ett tolsärigt barn till förtroben af sina oförvägna planer och förhoppningar, derföre att han hos detta barn, med den öppna höga pannan, den tankfulla minen, de djupa allvarliga böjelserna, fann ett väsende nära beslägtadt med sitt eget: en alltför otalig , alltför kraftfull själ, af naturen utrustad med alltför