Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1843, sida 2

2————————pd Männe den lilla vallherden redan då hvälsdjettestora företag i sin själ derföre att en inre aning sade honom att den ringa plats på hvil ken han af ödet blifvit ställd, icke var honon af naturen tillämnad? Var det måhända beho och längtan efter en helt annan och mer lysande framtid, som förmådde det lärgiriga barnet at utan annan hjelp än sin egen ihärdighet oel fattningsgåfva, lära sig läsa, en kunskap, .dittill: nästan okänd hos detta folk? Hvarje ögonblick som han kunde undanstjäla från sina landilisg göromål, använde han att rad för rad med ifve och förtjusning genomgå de gamla nationalsagor na, skatter, hvilka, väl undangömde för der Turkiska polisen, med utmärkt omsorg förvara: des inom familjerna. — Ofta då de gamle män hen under de långa vinterqvällarne utöfvade der kära pligten att för ungdomen berätta dessa gaml. sagor om sosterlandets försvunna ära och stor het, hvilka från den ena generalionen till der andra lefde på folkets läppar, såg man den lill Milosch, med ögonen oupphörligt fästade på ta laren, orörlig och tanksull, nästan glömsk a sig s elf, och hvad som omgaf honom, hänryck lyssna till det herrliga innehållet. En gång berättade hans farfar, under en djuj och vördnadsfull tystnad, den sköna solklegen den om konungasonen Marco, huru han, drif ven al sin faders förbannelse, fattade det afsky värda beslutet att blifva Turkarnes Wasall, oci huru renegaten Marco sedermera i det ryktbar slaget vid Rovini är 4392 mellan Turkar oc Wallacker; förföljd af ett outsägligt bittert sam vetsqval, störtade in midt ibland sina egna lands